Gush Shaloms Adam Keller om krig, tennis och en ockupation som måste upphöra

OPINION. ”Idrott och politik hör inte ihop”. Det är ett argument man ofta hör – men som lika ofta sägs emot.
Faktum är att idrott och politik blandades samman till och med under de ursprungliga olympiska spelen i antikens Grekland, som vår kultur hämtade idén ifrån.
Och det kunde väl knappast vara på annat vis – idrottstävlingar framhålls ju ofta som fredliga substitut för krig, en säkerhetsventil där patriotiska känslor och nationalistisk fiendskap kan få ett (mer eller mindre) civiliserat utlopp.
Liksom andra nationalstater betraktar staten Israel idrottstrupper och sportlag som bärare av den nationella äran. Deras segrar och framgångar firas offentligt på gatorna i Tel Aviv och Jerusalem och segrare kan förvänta sig personliga gratulationssamtal från landets premiärminister och president.
Omvänt sörjer den breda allmänheten djupt när de besegras eller förlorar. När nya olympiska spel precis ska ta sin början, hoppas man intensivt att Israel denna gång ska vinna guld och att publiken framför tv-rutan ska få njuta av den blåvita flaggan och nationalsångens toner över olympiastadion. Därför är det inte alls orättvist att israeliska idrottsmän betraktas som officiella representanter för sitt land, eller att de används som mål, när folk vill protestera mot Israels illdåd.

För bara två månader sedan inledde staten Israel ett krig som dödade 1300 Gazabor, vara minst 300 barn. Man har självrättfärdigt vägrat uttrycka någon som helst ånger över detta. Tvärtom har man gång på gång fastslagit att Gazakriget var fullständigt befogat och att Israel hade ”Världen mest moraliska armé”.
Så sent som i förra veckan avfärdade den israeliske försvarsministern tanken på en FN-undersökning, och fastslog att den israeliska arméns utredning av sina egna handlingar är ”fullständigt tillräcklig och fullständigt trovärdig”.
Fastän jag och mina vänner försökte protestera så starkt och ljudligt som möjligt under hela kriget, så fortsatte den stora majoriteten av våra landsmän tyvärr att stödja det.
Kriget följdes sedan direkt av allmänna val, där israelerna fritt och demokratiskt röstade fram ett parlament som står mycket längre till höger än det tidigare. Många mandat gick dessutom till ett öppet deklarerat aggressivt rasistparti. Den nya regering, som nu ska bildas under Benjamin Netanyahu, är inte mycket att hoppas på, men desto mer att oroa sig för.

För bara två månader sedan kunde fasorna i Gaza ses i tv-sofforna världen över kväll efter kväll. (Hela världen såg vad som hände, utom israelerna, vars medier censurerade sig själva och nästan aldrig visade dessa nyhetsbilder.) Det är därför ingen överraskning att israeliska idrottsmän och idrottstrupper får ett mindre varmt mottagande i olika delar av världen i en tid som denna – från Turkiet och Spanien till Abu Dhabi. Och det är ingen överraskning att de israeliska tennisspelarna i Malmö kommer att få spela utan publik – därför att en publik skulle ha kunnat vara alltför fientlig – och med stora polisstyrkor utanför arenan för att skydda dem mot de ilskna demonstrationer som väntas.

Det är ett olyckligt läge, som jag hoppas kommer att ta slut. Jag hoppas att den dagen kommer, då israeliska idrottstrupper välkomnas i Malmö och överallt i världen, även i arabiska och muslimska länder, och även i Palestinas byar och städer.
Men för att den dagen ska komma, så måste man ta itu med grundproblemet – ockupationen och förtrycket av palestinierna, som föder fortsatt konflikt och hat.
Representanter för ett Israel i fred, ett Israel som är verkligt integrerat i Mellanöstern, skulle inte ha några problem i Malmö eller någon annanstans.

Adam Keller.
Talesman för den israeliska fredsrörelsen Gush Shalom.

övers. Petter Larsson

Skribent: Adam Keller