Hellre piratskatt än kölhalning

OPINION. Evert Taube gav latinamerikanska melodier ny text och gjorde dem till svenska klassiker. Filmbolaget Disney har sedan länge mjölkat Bröderna Grimms och andras sagoskatter för att hitta teman till sina tecknade filmer. Det har skett utan att någon fått betalt för de ursprungliga idéerna.
Skulle vi verkligen vilja att upphovsrättslagarna hade stoppat detta?
Det är sådana frågor som aktualiserats när nu fyra personer bakom The Pirate Bay står inför skranket vid Stockholms tingsrätt. Genom sökmotorn på Pirate Bays hemsida antas musik, filmer och dataspel ha gjorts tillgängliga, mot upphovsrättsinnehavarnas vilja.
De åtalade hävdar å sin sida att hemsidan bara är ett hjälpmedel för att söka information på internet. Om sedan någon använder informationen till att begå brott, exempelvis fildela upphovsrättskyddad musik, kan man inte lasta sökmotorn för detta. Lika lite som sökmotorn Google kan ta ansvar för om någon olovligen skatteplanerar utifrån instruktioner på internet.
Rättegången handlar inte bara om fildelning och internetteknologi – även om de tekniska aspekterna i slutänden säkert kommer att avgöra fallet. Snarare bör den ses som uttryck för en av vår tids stora konflikter om äganderätten. Det är en konflikt med både mäktiga ekonomiska intressen och skarpsinniga utmanare.
Här gäller det för politikerna att hitta en bra balans. För fildelningsfrågan handlar inte bara om några enstaka pirater. Allt fler ser fildelning som något självklart. Nyligen visade professorn i rättssociologi, Håkan Hydén, att tre av fyra i åldern 15–25 år inte ser olagligheten som ett skäl till att inte fildela. Att kölhala en hel generation är ingen lösning. Men tyvärr verkar underhållningsindustrins starka position i kombination med att vi inlemmats i en mer global ekonomisk ordning ha gjort att våra politiker hellre vill vara mäktiga ekonomiska intressen till lags än att hitta hållbara lösningar.

Goda argument framförs från båda håll. Underhållningsindustrin menar att kulturarbetarna berövas inkomsten av sitt arbete. Upphovsrättens kritiker menar å sin sida att mellanleden – exempelvis skivbutiker och skivbolag – ändå tar merparten av dessa pengar, och att man verkligen kan ifrågasätta om lagar som skyddar upphovsrätten i sjuttio år efter musikerns död verkligen gagnar kulturarbetaren i fråga.
Vidare pekar kritikerna på att stela lagar riskerar att motarbeta den kultur de säger sig värna. Lika lite som goda idéer går kultur att äga, menar man. Själva kulturen är i sig en alltid pågående blandning och nytolkning av idéer som någon annan tidigare kommit på. Som Taube.

Upphovsrättskritikerna har alltså en rad poänger. Men även om storbolagen slukar merparten av intäkterna, så måste ju kulturarbetare ändå ha betalt på något sätt.
En radikal lösning vore naturligtvis att införa medborgarlön, så att kulturarbetaren inte behövde bekymra sig alls om försäljningen. Men mer genomförbart i dag vore att på något annat sätt få in dessa medel från dem som konsumerar musiken eller filmerna, för att därefter fördela dem mellan kulturarbetarna. Sådana system har införts förr. Exempelvis den så kallade STIM-avgiften, som gör att musiker får betalt om deras verk framförs offentligt, på allmän plats eller i etermedierna.
Man kunde till exempel tänka sig en ”bredbandsskatt”, vars intäkter skulle gå till kulturarbetarna.
Då skulle både framtidens Taubevisor kunna skapas och de ursprungliga kompositörerna få betalt.

Skribent: Magnus Wennerhag