Fyrtio dagar efter kriget har Hamas styre i Gaza ökat i legitimitet. Beundran för Hamas i de ockuperade territorierna är större än tidigare enligt opinionsmätningarna, skriver Aluf Benn i den israeliska dagstidningen Haaretz.

I samma artikel citeras arméreservisten Amir Marmor, stridsvagnsskytt. Han lämnade kriget med en känsla av skam. ”Armén använde oproportionerlig makt i vad som var en ren bestraffningsaktion.”
I en annan artikel i samma tidning rapporteras att Israel planerar en massiv utbyggnad av bosättningarna på ockuperat område. Tusentals nya bostäder ska byggas inom de närmaste två åren på palestinsk mark utanför 1967 års gränser.

Att döma av de senaste veckornas debatt om den stundande Davis Cup-matchen i Malmö riskerar den som vidarebefordrar nyheter och åsikter som dessa, utan att i samma andetag fördöma Hamas, att anklagas för att ha ”beröringspunkter med antisemitiskt tankegods”. För att nu citera en sällsynt låg ledarkommentar i Sydsvenskan riktad mot Ilmar Reepalu i veckan.

Så trivialiserad har debatten, om den nu förtjänar det omdömet, blivit. Och så likgiltiga är ett stort antal, oftast borgerliga, israelförsvarare att de tycks oförmögna att förstå upprördheten inför det faktum att under några korta veckor dödades 1200 – 1500 människor i Gaza i en militär aktion från Israels sida som faktiskt saknar motstycke i brutalitet under de senaste 25 åren av denna konflikt.

Det är inte svårt att förstå stridsvagnsskytten Amirs och andra israelers skam denna gång. Däremot är det chockerande att notera oberördheten och det skamlösa utnyttjandet av anklagelsen om antisemitism mot personer som Reepalu, som vredgat men balanserat fördömt handlingar som skakade en hel värld.

Jag tror mig kunna känna lukten av en antisemit på miltals avstånd, har fått en viss träning i det under åren som journalist. Sanningen är att de hårdaste omdömena och de mest förödande analyserna av detta krigs övergrepp från israelisk sida har publicerats av judiska israeler i israelisk press. Det är en nåd att stilla bedja om att diskussionen i svensk press någon gång ska höjas till samma nivå som i israeliska media. Om rasism riktad mot araber, om antisemitismens verkliga propagandister och så vidare. Men inte här och inte än och definitivt inte i Malmö.

Matchen då? Jag tycker den ska spelas. Och jag tycker att allt ska göras för att det kan ske säkert. Och det ska vara lika självklart och säkert att demonstrera mot matchen.
Bojkotta Israel? Själv skulle jag aldrig se denna match om det hade varit möjligt, lika lite som jag numera köper varor från Israel om det kan undvikas. Men det är ett individuellt ställningstagande. I grunden en känslomässig reaktion, mer än något annat.

Däremot ser jag bara problem i att bojkotta staten Israel på nationell nivå, diplomatiskt eller politiskt. När ska bojkotten i så fall upphöra, vilket moraliskt eller politiskt kriterium ska vara uppnått?
Det är inte trovärdigt att å ena sidan uppmana Israel till direkt dialog med sina fiender och samtidigt själv kräva politisk och idrottslig isolering av landet.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson