KRÖNIKA. Opinionsläget är på väg att normaliseras. Det är jämnare mellan blocken nu än på mycket länge. Men i borgerliga glädjeanalyser glöms gärna bort att socialdemokraterna är det enda parti som ökat sitt stöd bland väljarna markant sedan valet 2006.

För dagen, om vi får tro den senaste mätningen från Synovate, är socialdemokraternas ökning jämfört med valet 2006 drygt 5 procentenheter. Som bekant har den redovisade ökningen i denna och nästan alla andra mätningar tidigare varit avsevärt större. Men ser man närmare på till exempel Synovates egen sifferserie för socialdemokraterna så har förändringarna, också när partiet varit som störst, legat inom eller mycket nära den statistiska felmarginalen.

Den enda säkra slutsats som kan dras inför det politiska år som nu varvas upp inför EU-valet i sommar och en närmast desperat krisbekämpning, som lär fortsätta långt efter nästa val är att det röd-gröna blocket är i klar ledning i opinionen. Och att de stora förlorarna hittills är de borgerliga småpartierna som alla utan undantag har signifikant lägre väljarstöd än när de senast bedrev valkampanj i moderaternas skugga.

Skriver jag detta för att lugna mig själv och gjuta mod i alla som trängtar efter ett regeringsskifte? Knappast. Snarare för att varna för hur lätt det visat sig vara att svänga en opinion. Att till synes små felsteg som till exempel Mona Sahlins schabbel i höstas med vänsterblockets egen alliansbildning kan bryta en uppåtgående kurva. Och att tiden fram till nästa val är full av okända faktorer som kan leda till nya stämningslägen – för eller emot ett regeringsskifte.

På rekordkort tid har vi gått från rykande högkonjunktur till nattsvart ekonomisk kris. När socialdemokraterna förlorade makten, hårfint men otvetydigt, gick ekonomin på högvarv. Det blev ändå något av ett missnöjesval, den gången knuten till att jobben inte ökade tillräckligt snabbt och att regeringen gav ett självgott intryck.
De goda kurvorna hjälpte inte. Socialdemokraterna fick gå på toppen av en ekonomisk boom.

Omvänt kan vi nu se, eller i alla fall ana, att det stora regeringspartiet moderaterna snarast har gynnats av krisen. De har med viss skicklighet framställt sig som ansvarfulla förvaltare av ett Sverige i stora svårigheter. Och med viss trovärdighet har de pekat på att krisen kommer utifrån och alls inget har att göra med regeringens politik.

Den förklaringen håller naturligtvis inte i ännu ett och ett halvt år. Först från och med nu blir de verkliga följderna synliga av massarbetslöshet i kombination med förstörd a-kassa, en brutal sjukförsäkring med klara utstötningsmekanismer och underskott i de offentliga finanserna.

Men knäckfrågan är: kan det rödgröna alternativet under Mona Sahlins ledning framstå som mer pålitliga förvaltare av en sysselsättningskris och samtidigt göra troligt att de klarar att göra Sverige både rättvisare och effektivare än Reinfeldt och hans gäng?
Sakpolitiskt har oppositionen alla trumf på hand. Men i politiken är inte att ha rätt detsamma som att få rätt. Däremellan måste man göra det mesta rätt.

Aldrig har det därför varit viktigare än nu med ett starkt, uthålligt och tjafsfritt ledarskap på den röd-gröna sidan. Mona Sahlin har kommit igen efter höstens snedsteg. Men nu måste hon både entusiasmera och visa att hon har auktoritet att leda inte bara sitt eget parti utan en trovärdig trepartipartiallians.
Den heliga vreden hos vanligt folk väntar på en stark röst och en väg ur eländet de vågar tro på.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson