Börsbolagens bonusprogram i år lär inte bli omfattande. Smaka på den rubriken i Dagens Nyheter samma dag som Arbetsförmedlingen berättar att 96000 personer, tre gånger fler än året före, varslades i Sverige 2008.

Inom tillverkningsindustrin var varslen fem gånger fler. Och i år verkställs alltfler av varslen. Vi har en kris mitt framför oss som slår åt alla håll. Vissa landsdelar drabbas hårdare än andra. Och den här gången står, som bekant, fler utanför trygghetssystemen än någon gång tidigare.

Det är inte bara jobben som försvinner. Sjukvårdssverige befinner sig redan i sin alldeles egna kris, som förvärras när resurserna stryps till följd av snabbt fallande skatteintäkter. Och vad som hänt med Försäkringskassan, en myndighet nära kollaps, har JO än en gång beskrivit i detalj.

I centrum av alla dessa abstrakta beskrivningar av en ekonomi i svår obalans står människor som på ett eller annat sätt far illa. De klarar inte längre de dagliga utgifterna. De placeras i hopplöst långa vårdköer eller i någon skrubb eller korridor när de nått sjukhuset. De hamnar längst bak i kön när de lämnar skolan och riskerar att gå in i långtidsarbetslöshet om inte samhället snabbt ställer upp.

Det är nu politiken ska göra sitt och det är framför allt nu det så kallade näringslivet, inklusive bankerna, ska ta sig samman och demonstrera åtminstone ett minimum av anständighet och vilja att ta samhällsansvar. Det enklaste sättet vore att avstå från varje krav på bonusar.
Men inte ens det tycks svenska direktörer och styrelser orka med. Bonusprogrammen rullar på som om ingenting hänt i de svenska börsbolag där nu tiotusentals anställda fått veta att de inte längre behövs.
AB Volvos koncernchef Leif Johansson tar utan att blinka emot 6 miljoner i bonus för 2008 utöver de 12 miljoner han inkasserar i lön. Han är bara en av flera toppchefer som sprungit till staten för att få skattepengar i en eller annan form för att rida ut nedgången. Marknaden kan rasa, statens finanser de närmaste åren ansträngas till det yttersta, de egna anställda ställas inför personliga tragedier på orter där inga andra jobb finns att få. Men själv insisterar Johansson och hans kompisar på att få ut sina bonusar.

Inget talar heller för att de svenska bankchefer som vägrat att gå in i den statliga bankgarantin kommer att avstå från sina bonusmiljoner. Skamlösheten tycks lika stor som den tidigare ansvarslösheten i utlåning och risktagande varit djup.

Mönstret sattes redan i höstas, i USA. Bara några dagar innan investmentbanken Merrill Lynch övertogs av Bank of Amerika sedan förlusterna för året överstigit 200 miljarder kronor delade styrelsen ut över 32 miljarder kronor i bonusar till de för katastrofen ansvariga cheferna.

Det är en illusion att politiken skulle stå maktlös inför beteenden hos banker och börsbolag, som inte bara är moraliskt oförsvarbara utan också skadar tilltron till demokratins förmåga att leda oss ur krisen utan att samtidigt förvärra orättvisor och ytterligare snedfördela bördorna.

Tvingande lagstiftning kan redan nu stoppa missbruk av de i sig sannolikt ekonomiskt meningslösa bonusarna. Och efter sammanbrottet för det finansiella systemet, som både demonstrerat marknadskrafternas beroende av staten och statens hittillsvarande, förödande passivitet under krisens framväxt behövs en helt ny balans mellan samhälle och kapital.
För dagen krävs i första hand en regering som vågar visa att bankerna är till för samhället och inte tvärtom.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson