DEBATT. Socialdemokratins ledning har nu med betydande och skickligt fotarbete sett till att partiet tryckt igenom ratificeringen av Lissabonfördraget, med minimal opposition. Den debatt som erbjudits har förts på ett stadium då fördraget inte kunde ändras och då kritiker hade att välja mellan att förkasta hela fördraget, vilket partiledningen från början sagt var omöjligt, eller att godta det.

Partiet har givetvis inte varit ensamt om den uppläggningen. Den har tillämpats också av regeringen och den borgerliga alliansen. Regeringen skickade ut fördraget på remiss men förklarade samtidigt att ingenting kunde ändras.

Det finns en särskild omständighet i detta som har bäring på hela den institutionella debatten om EU. Det är delegitimiseringen av all opposition. Den påstås i grunden fientlig mot EU och egentligen syftande till att Sverige skall lämna EU.

Enligt den klassiska demokratiska teorin är opposition ett grundvillkor för en levande demokrati. Regeringen för sin politik, oppositionen kritiserar och föreslår en annan. Ordalagen kan vara hårda men grundläggande är att oppositionen accepterar regeringens legitimitet och rätt att styra. Oppositionen förkastar inte systemet utan endast politiken.

Men när det gäller EU och framför allt debatten om EU:s institutioner tycks dessa självklara principer inte gälla. Opposition eller kritik mot olika förslag från EU, särskilt vad gäller institutionella frågor, behandlas och bemöts som om opponenterna vill ifrågasätta hela EU och det svenska medlemskapet. Därmed delegitimiserar och marginaliserar man kritiken som inte seriös. De ledande partierna i alla EU-länder – oberoende av politisk hemvist eller om de befinner sig i opposition eller i maktställning – vill till varje pris förhindra att EU frågorna behandlas som vanliga politiska frågor, att de politiseras. Man vill absolut förhindra att EU frågorna behandlas i vanliga allmänna val och att partierna redovisar olika förhållningssätt. I några fall har de styrande tvingats acceptera folkomröstningar, alltså en process om går vid sidan av de politiska partierna. Men om folkomröstningar går de styrande emot ingriper man, underkänner omröstningens resultat och tvingar fram ett beslut på andra vägar, återigen i stor enighet och utan politisering. Detta kunde dock inte ske i Sverige (EMU).

Det fanns tillfällen då socialdemokratin i Sverige hade kunnat påverka fördraget, t.ex. vad gäller balansen mellan politisk och juridisk makt inom EU. Det var under dess långa tillkomstprocess och senast när EU efter Frankrikes och Hollands nej sade sig ta en tankepaus.(2005)
Men den dåvarande svenska regeringen tog inga initiativ i den riktningen och ville heller inte ha någon debatt i Sverige. Inlägg i svenska medier som tog upp frågan bemöttes med den sedvanliga tystnaden samtidigt som de ledande i andra sammanhang beklagade bristen på EU-intresse.
Sedan blev det för sent för påverkan och socialdemokratin ville heller inte villkora bifall till fördraget med krav på tydlig protokollsanteckning om vår rätt att bibehålla den svenska modellen på arbetsmarknaden. (Lavaldomen). Det var det sista tillfället som socialdemokratin och därmed Sverige hade att tvinga fram förändringar.

Nu däremot i valplattformen till EU parlamentet tar man upp frågan. I plattformen heter det att man skall rösta på socialdemokratin om man vill förskjuta balansen mellan EU:s marknadsdoktriner och andra sociala mål . Man kräver att vår rätt att bibehålla ”den svenska modellen måste överordnas den fria rörligheten på den inre marknaden”. Men detta är ju i grunden konstitutionella frågor där EU parlamentet har ett mycket begränsat inflytande; det är just dessa frågor som måste hanteras i EU konstitution, alltså Lissabonfördraget. Och i det jättelika Europaparlamentet har de svenska s-medlemmar givetvis mycket litet inflytande.

Alltså: När man verkligen skulle ha kunnat påverka denna balans, alltså där Sverige har vetomakt, i förhandlingarna om fördraget – då tiger man och undviker debatt. Sedan tar man upp frågorna i ett sammanhang där partiledningen måste veta att de bara ytterst marginellt kan påverkas!
Ganska smart måste man säga. Men oklokt och skadligt för både partiet och svenska intressen.

Carl Tham

Skribent: Carl Tham