Sätten är många att urholka förtroendet för välfärden. Vårdvalsmodellen i Stockholm som moderaterna vill sprida över landet är en, den som läkaren P C Jersild kallar sveket mot de gamla. Den nya sjukförsäkringen är en annan.

överraskningseffekterna av sjukförsäkringen som gällt sedan den 1 juli lär komma med fördröjd utlösning. än så länge är allmänheten kompakt och lyckligt okunnig om vad den innehåller. Enligt en undersökning från Länsförsäkringar har nio av tio ingen aning om hur de nya reglerna påverkar möjligheterna till sjukpenning. Nästan lika okunniga är företagen där bara 75 procent har koll på vad som gäller när den anställde blir sjuk och kanske kräver omplacering till annat jobb eller rehabilitering för att komma tillbaka till sitt gamla arbete.

Regelverket är ohyggligt komplicerat och kräver såväl matematisk kompetens som hästminne för att den enskilde inte ska gå helt vilse i sina rättigheter.
Hur länge kan jag vara sjuk innan arbetsgivaren pressar mig att söka nytt jobb?
Vad är 450-dagarsregeln och hur fungerar den retroaktivt?
Vem hjälper mig med rehabilitering om jag behöver sådan och vem ska bekosta den?
Hur länge tillåts man vara sjuk i Sverige från och med nu innan man helt enkelt inte får vara det och i stället får vända sig till socialkontoret på orten? Var det ett år och 550 dagar eller gäller något annat?
Vilken sorts cancer eller annan typ av svårartad sjukdom kan få Försäkringskassan att bestämma sig för att jag får sjukpenning till livets slut? Att följa media ger ju ingen vägledning då den ene cancerpatienten verkar få klartecken men inte den andre som verkar ha precis samma sjukdom.

Vid en så här omfattande förändring på ett centralt, för att inte säga bokstavligt talat livsavgörande, område av välfärden hade man gärna sett väl förberedda myndigheter, väl genomarbetade analyser av effekterna på anställningsskydd, försörjning och rätt till hjälp för den enskilde att återkomma till jobbet efter sjukdom.
Men snart fem månader efter klubbslaget i riksdagen verkar det mesta vara kaos.
Rehabiliteringsarbetet har inte kommit igång. Av årets budgeterade pengar till Försäkringskassan finns 90 procent kvar. Det var någon annan som skulle göra det, säger den ansvarige på kassan och hänvisar till signaler från regeringen att arbetsgivare, sjukvården och Arbetsförmedlingen skulle ta över.

I Göteborgs kommun säger en chefstjänsteman att de inte kommer att hinna med att omplacera alla sjuka inom sex månader till nya jobb som reglerna nu kräver. Några hamnar i den absurda sitsen att inte kunna jobba med sin gamla arbetsuppgift på grund av sjukdom, men heller inte längre få sjukersättning.
Och de fackliga organisationerna, inte minst TCO, fruktar att den dag nu är här då arbetsgivarna tycker att det är mest fördelaktigt att säga till den sjuke att ”vi har ingen plats för dig, du måste sluta”. I verkligheten, om än inte på papperet eller med stöd i lagen, har risken ökat dramatiskt att sjukdom blir grund för avsked på grått papper.

Det är viktigt med bra sjukersättning. Nivåer och tak var redan tidigare för låga. Men det nya hotet är en i grunden feltänkt pseudoförsäkring som riskerar människors trygghet i jobbet och som inte hjälper dem tillbaka efter sjukdom. Krisen handlar också om oförberedda myndigheter och ett regelverk som inte tagit hänsyn till realiteterna i dagens arbetsliv med ibland skoningslösa krav på prestation och ständig anpassning.
Följderna syns inte ännu. Men snart, mycket snart.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson