Yes he could!

Stefan Löfven bör lyssna på sin justitieminister, han bör lyssna på Karin Wanngård. Militären har inte kompetens för det här, det är uteslutet.

Vi välkomnar, inte utan en del våta ögon, Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet De djupare analyserna få vänta, men vi tror att detta är det bästa som hänt USA på decennier.
Och vi passar på att nedan återpublicera vår recension av hans utmärkta memoarer

Självporträtt av en social reformator

Om Barack Obama inte blir amerikansk president kan han alltid bli författare.
åtminstone om man ska döma av hans 13 år gamla memoarer ”Min far hade en dröm”. Mer fjärran från hyllorna med toppolitikers dammiga och försiktiga minnesböcker kommer man knappast.
Styrkan ligger inte bara i Obamas berättarkonst, humor och sinne för betydelsebärande detaljer – även om det där med detaljerna ibland kan bli lite utstuderat. Utan kanske framförallt i hur han aldrig låter idébygget äta upp de levande människorna. Han skriver med stora teoretiska kunskaper i ryggen – i förordet berättas att han först tänkt skriva en mer direkt politisk essä, smyckad med personliga exempel – men Obama pressar inte in sina figurer i några teoretiska eller politiska mallar. Ingen reduceras till symbol, utan får förbli mycket mänskliga, patetiska, svaga, solidariska och excentriska. ändå tränger komplicerade system av över- och underordning fram och ett USA genomkorsat av konflikter och hierarkier blir synligt.

Barack Obama är son till en amerikanska och en kenyansk påläggskalv, en utbytesstudent utsänd för att hämta hem väst-kunskaper för ett nytt Kenya efter befrielsen. Fadern lämnar familjen när Barack, eller Barry, som han kallas som barn, bara är två år och bokens bärande myt om den rättrådige, starke mannen börjar byggas av fantasier och fragmentariska familjehistorier. (I ett nyskrivet förord beklagar Obama nu denna fixering vid den frånvarande fadern, som ställde den närvarande modern helt i skuggan i boken. Det är en senkommen, men insiktsfull självkritik.)
Modern gifter snabbt om sig och flyttar till Indonesien. Barack återvänder i tonåren och utbildas i USA, där han också, efter college, försöker fullfölja sin fars idealistiska idéer om att uträtta något för ”sitt folk” och tar jobb som aktivist på gräsrotsnivå.
Så småningom får han kontakt med släkten i Kenya och återvänder, efter faderns död, för att försöka finna ro i sin splittrade själ.
En utvecklingshistoria om en ung mans sökande efter identitet?
Jodå. Boken igenom slits han mellan världar där han inte hör hemma. Bland de svarta är han privilegierad, bland de vita väldigt svart, i Indonesien och Kenya är han global överklass.
Men det är på sätt och vis bara förevändningen. För på vägen växer skildringen ut till en bredare berättelse om ras och klass, som går långt bortom Obamas eget öde.

Han möter några av Amerikas och världens sämsta sidor, både utomlands och på hemmaplan. För det mesta inte direkt som offer – även om han får sin beskärda del av vita fördomar – utan lite från sina, som delvis indragen, delvis betraktare.
I det indonesiska paradiset nås pojken Obama av ryktena om den CIA-stödda Suharto-kuppen och massakern på hundratusentals politiska motståndare, och ser, utan att då riktigt kunna sätta ord på det, hur styvfadern krymper ihop när han tvingas inrätta sig i den nya diktaturens ordning.
I Kenya blir hans biologiska pappa politiskt svartlistad för sin stora käft och kastas ned i ekonomisk och social misär.
Och som aktivist i de fattiga svarta South Side i Chicago möter han unga föräldrar som kämpar mot områdets snabba förvandling till getto. Han driver kampanjer för en ny arbetsförmedling och för asbestsanering av de fattigas bostäder och han tampas med hyresvärdar, lokala politiker och kyrkliga ledare som sällan gör mer än de tvingas till.
Och han ställs gång på gång inför frågorna om fattigdomens och rasismens orsaker och botemedel.
Räcker det att bedriva politik, att skapa jobb och bättre bostäder? Eller är problemet att de svarta internaliserat de vitas bild av svart underlägsenhet? Krävs det separatism och svart nationalism för att bryta den mentala buren? Vad är det för poäng med att ställa moraliska krav på någon som redan ligger?
Och, hela tiden: hur skapa förutsättningar för att de underordnade ska organisera sig själva och kräva sin rätt?

Naturligtvis är Min far hade en dröm en tillrättalagd historia, som alla historier. Men eftersom den skrevs långt innan Obama var påtänkt som politiker kan den knappast misstänkas för att vara en del i en politisk marknadsföring. Snarare tvärtom: här bjuds bränsle för motståndarna. Framförallt kanske att Obama berättar om hur han knarkat under en period – vilket gör honom till en tacksam måltavla för moralens väktare. Men det finns också andra sura äpplen, som nu indirekt dyker upp i Obamas valrörelse. Hans avsky i boken för ”Ronald Reagan och hans kreatur” till exempel, måste idag balanseras upp av hyllningar. Hans hårda ställningstaganden och arbete för afroamerikaners rättigheter, där inte bara Martin Luther King, utan också de betydligt mer kontroversiella Svarta Pantrarna och Malcolm X är självklara referenspunkter, är idag både en belastning och en tillgång. å ena sidan öppnar det för anklagelsen om svart militans, vilket kan skrämma bort vita mittenväljare. å andra sidan kan Obama själv i sin kampanj tona ner rasfrågan och positionera sig som en (ras-)försoningens mittenpolitiker – hans lojaliteter finns ju redan dokumenterade.

Om vad för konkret politik Barack Obama skulle bedriva som amerikansk president säger hans memoarer inget. Men så mycket står klart, att vi har att göra med en social reformator med en djupgående förståelse av fattigdomens och förtryckets komplicerade mekanismer – långt bortom enkla slagord om moralisk upprustning, arbetslinjen (workfare) och the american way.

Barack Obama
Min far hade en dröm
övers. Thomas Engström
Albert Bonniers förlag

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson