KRÖNIKA. Det finns ett antal skribenter som är lite bättre än andra, som finner det lilla extra, som kan förmedla mer än bara ordet på pappret. Jag har precis som de flesta andra läsande människor några såna – de skriver nästan alltid bra, och även när de inte är bra är de intressanta. Jag kallar dem mina husgudar.

Den amerikanske publicisten och journalisten Studs Terkel dog häromdagen, nittiofyra år gammal. Han var – förutom en massa andra saker – skaparen av det
vi kanske kan kalla vardagsjournalistik, där han, beväpnad med en bandspelare, intervjuade långa rader med människor om deras liv, deras drömmar och åsikter. Helt vanligt folk i Chicago, för det var där han höll till. En del hamnade också i hans radioprogram.

Jag är tveksam till om vi i Sverige haft någon som så direkt kunnat förknippas med den sortens radiojournalistik, men Studs Terkel hade också en påverkan på politiken
i Chicago som han visserligen försökte smita från, men som ändå fanns där.

Det är en brist att i stort sett samma text går igen i alla nekrologer i svenska medier I resten av världen har däremot medierna översvämmats av minnestexter – det är inte vem som helst som dött, utan en man som påverkat journalistiken, och historien, mer än de flesta.

I mångt och mycket gjorde han den sortens reportage som svenska medier nu svämmar över av – berättelsen om Det Vanliga Amerika, och om Den Vanlige Amerikanske Väljaren, som är långt mer komplex än man kanske vill inse med sina svenska glasögon på sig.

Berömda är Studs Terkels böcker om depressionen – Hårda tider: Amerikaner berättar om den stora depressionen – som han upplevde själv, och för sin fascination för muntlig historia.

I dessa dagar ger hans reportage många amerikaner bilder av en tid de är förtvivlat rädda att uppleva igen – depressionen i USA är en vattendelare som inte har någon motsvarighet i Europa. Med sina brödköer, med fattigdom och en enda lång bild av svartvitt elände. Och minnet har hållits levande – mängder med klassisk litteratur skapades under de åren, böcker som fortfarande blir lästa dessutom.

Det var nämligen så att Studs Terkel inte redigerade sina texter – annat än korrigerade syntax och ordföljd – i hans intervjuböcker är det den amerikanska själen som lyser fram, med allt vad det innebär av stolthet, fantasi och styrka, men också med fördomar och intolerans. Här finns exempel på fantastiska människor men också på svikare och småsinthet.

Uppvuxen i medelklassmiljö i Chicago, och egentligen med advokatdrömmar, höll han sig i delstaten Illinois under hela sitt liv, nära de människor han lät komma fram. Chicago var också den stad han likt Carl Sandburg både hatade och älskade – staden som länge var en symbol för både skriande korruption och gangstervälde, men också för framåtanda och uppkäftighet.

Naturligtvis retade han gallfeber på den amerikanska högern, och var också svartlistad från medier under McCarthyeran. Han förknippades med den vänster som annars egentligen aldrig funnits i USA, och som 94-åring tog han ställning mot den tyvärr i Sverige rätt ouppmärksammade lagstiftning som får den svenska FRA-lagen att framstå som en harmlös lek.

Jag hoppas att Studs Terkel gavs möjlighet att rösta innan han dog. Jag är säker på att han röstade på Obama.

Calle Fridén
081102

Skribent: Calle