KRÖNIKA. Nu rasar jobben i USA och Sverige. Bostadsbyggandet har i princip upphört, bara i Malmö har 600 planerade bostäder lagts i malpåse. Men såväl regeringens som oppositionens budgetar speglar en tid som inte längre är här.

Om det någonsin har funnits en tidpunkt då det gäller att se över alla så kallade sanningar, som styrt den ekonomiska politiken under de senaste tjugo åren så är den tidpunkten nu.

Banksystemet fungerar tills vidare bara med hjälp av statliga försäkringar. Riskerna har socialiserats i land efter land. När det gäller eventuella framtida vinster vet ingen vad som gäller. Ingen tycks längre kräva att finansmarknaden ska lämnas ifred eller att ännu fler avregleringar efter marknadens diktat, utan insyn och kontroll, är den enda vägen.

Kollapsen för den oreglerade marknaden har gått så långt att statligt ägande har blivit den enda räddningen för att hålla ekonomin flytande. Men är det bara bankerna och ”systemet” som ska räddas, oklart till vad?
Frågan som inom kort kommer att ställas, inte bara i den krisrammade fordonsindustrin i Västsverige utan på ort efter ort i hela landet, från Norrlands gruvområden till de nyss så heta storstadsregionerna och hela Sverige däremellan är vad som ska hända när tiotusentals, kanske hundratusentals människor kastats ut i arbetslöshet.

Vi vet att tryggheten i en fungerande a-kassa, som inte omedelbart tvingar människor att tömma sina besparingar eller sälja sina bostäder på en iskall bostadsmarknad, inte längre finns där. Den hjälpen till någorlunda trygg omställning var något av det första som togs bort av alliansregeringen. Samtidigt som fungerande delar av arbetsmarknadspolitiken rustades ner.

Om någon tror att detta är ett begränsat problem som ”bara” berör kollektivanställda arbetare på industriorter så vet denna någon inte hur Sverige ser ut. Om de dystraste prognoserna slår in lär Stockholmsregionen och de tjänstemän, offentliganställda och egenföretagare som dominerar den arbetsmarknaden och som under senare år upplevt prisruschen på en överhettad bostadsmarknad bli en krisregion i första ledet att begära hjälp av staten.

Alliansen har från dag ett utgått från en solskensteori som går ut på att arbetslöshet kan pressas ner bara folk skärper sig, blir rörligare och med en dos av otrygghet inser att det är bättre att ta ett sämre betalt jobb än förlita sig på försäkringar under lågkonjunktur. Men om jobben inte finns? Om det som såg ut som en annalkande dipp i konjunkturen tornar upp sig till en recession som slår ut jobb i bransch efter bransch, var finns beredskapen då?

Hittills har jag inte sett någonting från våra politiker, som låter ana att det finns en mental beredskap att tackla annat än symptomen i en finansmarknadskris, som i land efter land nu går över till att bli en verklig ekonomisk kris. Var finns de stora stimulanspaketen? Planerna som kan sättas i verket med statliga pengar på att investera både i privat och offentlig verksamhet, räddningsaktioner för bostadsbyggandet, de hårda kraven på bankerna att ta ansvar för både företagen och de som lånade till boende under de goda tiderna?

I stället ångar regeringen på med en irrelevant budget med planlösa skattesänkningar. Och socialdemokraterna förlänger tjafset om utgiftstak i samtalen med vänsterpartiet i stället för att snabbt samla hela oppositionen bakom en genomtänkt politik för ett Sverige i kris.
Spelarna på börsen drabbas dagligen av nervsammanbrott, alternativt hysteriska glädjefnatt. Av våra valda företrädare har vi rätt att kräva mer.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson