Filmen En förlorad värld får mig att minnas en situation för några år sedan. Jag stod och strök samtidigt som jag lyssnade på radio. En kvinna hävdade att människor inte tycker om att städa. “Människor borde få slippa städa”, sa hon.

Jag lyssnade förväntansfullt. Vilka nya uppfinningar skulle hon komma med? Dammsugaren och tvättmaskinen hade ju slagit igenom när de lågbetalda och hunsade pigorna fick möjlighet till andra jobb. Men till min förvåning var det inte avancerade robotar som dammar och putsar fönster, som radiotalaren föreslog utan skatteavdrag på s.k. hushållsnära tjänster. Chockad blev jag tvungen att dra slutsatsen att hon inte betraktade städerskor som människor. Det var en sådan självklarhet för henne att hon inte tvekade att framföra det i P1.
Inte heller i Castle Howard, det enorma palats där man spelade in En förlorad värld, betraktades tjänstefolket som människor. Inne på det i övrigt pampiga slottet finns det trånga, fula korridorer. De var till för att tjänstefolket skulle märkas så lite som möjligt, berättade guiden, när jag besökte slottet. Servicen skulle finnas men de människor som utförde den ville man inte låtsas om.
Castle Howard byggdes för 300 år sedan. Man skulle kunna tro att den människosyn som byggherren hade för länge sedan försvunnit. Men själva filmen ger uttryck för en nostalgi som är anpassad till radiotalaren vars namn jag aldrig hörde och hennes klasskamrater, de nya och gamla moderaterna.

Skribent: Kerstin Eldh