KRÖNIKA. Krascher kan ha en tillnyktrande effekt. Men det är en vidöppen fråga om finansmarknadskrisen, så länge den beskrivs som en svår men överkomlig påfrestning i ett på det hela taget förnuftigt och väl fungerande system gör oss så mycket klokare.

För närvarande tävlar försvarsadvokaterna för den avreglerade finansmarknadsekonomin i att fördöma girigheten. Som om kollapsen för banker och finansinstitut berodde på bristande privatmoral hos ett antal herrar i tredelade kostymer.

Märkligt nog fördöms girigheten först när krisen är ett faktum. Så länge den skapade ofattbara förmögenheter hos några få och lyckades lura andra att tro att stater och alldeles vanliga människor kan låna och konsumera långt över sina tillgångar i all oändlighet var dagens moralister mol tysta.

Det sågs inte ens som en svaghet i det ekonomiska systemet att reallönerna sjönk samtidigt som gyllene fallskärmar vecklades ut för brottsligt vårdslösa företagsledningar och styrelser.
Först när krisen hotar hela det ekonomiska systemets överlevnad utbryter en yrvaken diskussion om följderna för vanligt folk.

I första ledet står de som redan kastats ut ur sina hem sedan räntorna blivit övermäktiga på överbelånade och osäljbara bostäder.
I andra, tredje och fjärde led står de som nu blir arbetslösa när krisen sprider sig ut i den varu- och tjänsteproducerande ekonomin. De enda amerikaner som kan känna sig någorlunda säkra är väl de som får sin lön från något företag i det militärindustriella komplexet, inklusive den växande legoknektbransch som jobbar i den numera delvis privatiserade armén.

Men sambanden mellan det finansiella sammanbrottets förödande snabbhet när väl snöbollen kommit i rullning och hjälplösheten hos människor som förgäves efterlyser politisk ledning ut ur krisen diskuteras hittills mest i populistiska termer, både från höger och vänster.

Det är Wall Street mot Main Street, som om det i grunden handlade om en duell mellan den onde, den gode och den fule i en Clint Eastwood- västern från 70-talet.

Att folk tvingas sälja huset för att de inte samtidigt klarar sjukdom i familjen, skolavgifter till tonåringen och när tidigare besparingar gått åt för en flytt till ett nytt, osäkert jobb reser inte de stora följdfrågorna.
Att de lever i ett samhälle där ordet välfärd är synonymt med ogudaktig kommunism och där alltid individen, aldrig den sammantvinnade ekonomiska och politiska makten, bär ansvar för de sociala katastroferna när börser faller och fabriker slår igen nämns ännu inte som förklaring till varför penningdribblandet på Wall Street riskerar få så förödande följder som nu.

Sambandet är annars synligt för alla. För närmare femtio år sedan ställde nationalekonomen John Kenneth Galbraith den provocerande frågan om den ständiga produktionsökningen (där ökande utlåning till ökande konsumtion och girighet är själva drivkrafterna) i själva verket skapar våra problem i stället för att lösa dem:

”Det förhåller sig så att vår rikedom på varor på det privata näringslivets marknader i betydande utsträckning är anledningen till att den offentliga verksamheten har så katastrofalt litet att erbjuda.”

I ett Sverige med allt glesare sociala skyddsnät, där utbildning och sjukvård blir privat tillhandahållna varor som alla andra och lycka nås via ägande och prylkonsumtion med lånade pengar finns alla skäl att fundera över om den pågående krisen i USA inte bär på djupare lärdomar.

Det är kort sagt dags att börja svära högt i den kapitalistiska helgedomen.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson