KRÖNIKA. Till och med när regeringen sent omsider tar sig samman och sänker skatten en smula också för pensionärerna behandlas de som en tärande och bidragslyftande grupp i utanförskap som bör särbehandlas i skattepolitiken.

När jobbskatteavdraget infördes undantogs ålders- och förtidspensionärer. De fick en egen och högre skatteskala, som i debatten kom att kallas pensionärernas straffskatt. Försvaret för det här brottet mot principen att löneinkomster, pension är ju uppskjuten lön, ska beskattas lika har gått ut på att jobbskatteavdraget i sig stimulerar en tillväxt, som också pensionärerna kan tillgodoräkna sig senare.

Jobbavdragets roll för tillväxten, som tog fart på allvar långt innan den här regeringen tillträdde, är minst sagt ifrågasatt. Argumentet är obevisat och renodlat politiskt och tills vidare får vi nöja oss med att tro vad vi vill även om vi alla vet vad allianspartierna vill få oss att tro.
Men som argument för att börja särbehandla den stora och växande gruppen pensionärer i skattehänseende håller det helt enkelt inte.

När Hägglund & Co pratat färdigt om sin nya omsorg om pensionärskollektivet kvarstår det faktum att en vanlig pensionär efter den här skattesänkningen likväl får betala 1000 kronor mer i skatt än en löntagare med samma inkomst sedan nya jobbskatteavdrag lagts på de gamla. Skattelättnaden på 68 kronor i månaden täcker dessutom inte kostnaden för en rätt enkel lunch på stan.
Det är svårbegripligt, det är rakt av orättvist och som PRO har påpekat gör denna särbehandling att svenska pensionärer är de enda i en jämförelse av pensionärers livsvillkor i 53 länder, gjord av Världsbanken, som betalar högre skatt än löntagare på samma inkomst.

Inget är enklare än att göra sig till populistisk banérförare för just pensionärerna. Partier av alla kulörer gör det, i varje fall under valår. Några av dem ställer ständigt pensionärer mot andra verkligt utsatta grupper och underblåser myten om att pensionärer är ett alltid eftersatt, ekonomiskt svagt och ständigt politiskt misshandlat kollektiv.
Så är det inte. Det finns en alltför stor, kvinnodominerad grupp så kallade fattigpensionärer med ytterligt låga inkomster som behöver mer stöd än vad denna och tidigare regeringar avsatt i sina budgetar.

Men med en rättvis skattepolitik, som inte särskiljer och negativt särbehandlar just pensionärer, kan debatten om vad som är en lämplig skattenivå också för det stora antalet pensionärer med hygglig ekonomi föras med sakargument.
Regeringens fullständiga fixering vid den så kallade jobblinjen, en fras som får motivera de flesta konstigheter i särbehandling av olika grupper eller företag, försvårar en sådan sakdebatt. Främlingsfientliga och mot pensionärer lismande enfrågepartier får därmed luft under sina i övrigt avfjädrade vingar.

Jag förstår en pensionärsorganisation som SPF vars ”besvikelse och missnöje” handlar om regeringens upplevda snålhet mot både de sämst ställda och de något bättre ställda pensionärerna. De är i sin fulla rätt att slåss för att pensionärerna får en större del av den gemensamma kakan.
PRO:s principiella kritik mot alliansens skattemässiga diskriminering av Sveriges pensionärer har ändå större tyngd. Knapp ekonomi har de flesta pensionärer upplevt och tvingats stå ut med någon gång under livet. Men uppenbar orättvisa finns ingen anledning att acceptera, vare sig man är gammal eller tvingats i pension av andra skäl.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 5 september 2008

Skribent: Håkan Hermansson