KRÖNIKA. Det är inte att förvåna att även socialdemokraterna togs på sängen av krisen i Georgien. Men frågetecknen kring partiets hållning kvarstår. Klarspråk i principfrågor har ersatts av retorisk varmluft.

Ett exempel är måndagens artikel i Expressen av socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin. Inför måndagens EU-möte om krisen vädjar han om enighet och uppmanar Carl Bildt att ha med sig en tydlig svensk hållning.

Denna ska bestå i fokus på tre uppgifter: att fortsatt bidra till den akuta konfliktlösningen, satsa på återuppbyggande i Georgien inklusive den sydossetiska republiken samt arbeta för att lösa andra potentiella konflikter i regionen innan de eskalerar till öppen konflikt.

Få torde ha några invändningar. Inte ens när Urban Ahlin preciserar sig en smula och önskar en internationell fredsstyrka ”med folkrättsligt stöd” i stället för den helryska fredsstyrka som fanns på plats när Georgien utlöste sitt blixtanfall i början av augusti.

EU bör också, enligt Ahlin, klargöra att unionen står upp för Georgiens territoriella integritet och står fast vid kraven på att Ryssland uppfyller ”fredsavtalets alla villkor såsom trupptillbakadragande (sic)”.
Ja, en annan hållning är väl utesluten. Men Urban Ahlins problem – och det är ett verkligt problem – är att förklara varför Georgiens territoriella integritet är okränkbar när inte Serbiens var det i fallet Kosovo. Den folkrättsliga grunden för kravet är minst sagt darrig, framför allt när den lyfts fram av det EU där en majoritet valde att erkänna Kosovos utbrytning.

Därtill har EU ännu inte fördömt den handling som utlöste lavinen – Georgiens uppenbart oprovocerade anfall och urskillningslösa bombningar och artilleribeskjutning av den nu delvis förstörda sydossetiska huvudstaden Tskhinvali.

Självklart ska EU inte erkänna vare sig Abchaziens eller Sydossetiens självständighet. Inte nu och inte så länge Ryssland håller trupp i Georgien och georgier i Sydossetien utsätts för övergrepp av samma slag som georgisk trupp hann utföra under sitt korta, katastrofala krig.
Men det går inte att komma förbi: erkännandet av Kosovo har, vad man än anser om det i övrigt, försvagat EU:s och Sveriges möjlighet att hänvisa till folkrätten och gjort talet om okränkbar territoriell integritet till en fras som tas fram när det passar, men skjuts i bakgrunden när andra politiska mål prioriteras.

En fråga som inte alls tas upp i Ahlins artikel är krisens ursprung. Han hade till exempel kunnat kräva en undersökning i FN-regi av händelseförloppet som utlöste en flyktingvåg och se till att propagandistiska versioner av vad som hände på marken och vad som faktiskt sker nu ersätts av något som liknar sanning.

Det hade också känts naturligt om socialdemokraternas utrikespolitiske talesman, som företräder ett parti som faktiskt vill att Sverige på sikt ska bygga förtroende och förebygga konflikter i stället för att hetta upp dem, hade distanserat sig tydligt från Carl Bildts fullständigt destruktiva för att inte säga stolliga historiska paralleller mellan Rysslands agerande i Georgien och Nazitysklands i Tjeckoslovakien.

Ska partiet bli taget på allvar i en komplicerad situation som denna krävs en egen analys, en hållning som kan särskiljas från den enklare kalla krigs-retoriken och ett försvar för en folkrätt som faktiskt reser mycket höga hinder mot att erkänna utbrytarstater som kräver stormakter för att hållas vid liv och där självständigheten inte är mycket mer än en fiktion.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 2 september 2008

Skribent: Håkan Hermansson