Om det var det kalla kriget som återkom i Georgien med rysskräck, rop på militär upprustning, avbrytande av förbindelser och åkallan av Nato som det enda värnet mot påstådd rysk expansion – var står vi svenskar då?

Låt oss inte ha några illusioner. Ryssland är en tidigare försvagad, men nu mer självsäker europeisk stormakt. Oljan och gasen har inte bara stärkt rysk ekonomi. Den har också stärkt självkänslan och gett landet en roll i världsekonomin och inte minst för Europas energiförsörjning som skärper kraven på en realistisk rysslandsbild.

Är det ett återuppståndet Sovjet vi ser agera vid landets sydgräns när vi ser ryska trupper slå tillbaka ett militärt och politiskt huvudlöst angrepp i Sydossetien, ett område som i praktiken aldrig kontrollerats av angriparen Georgien sedan Sovjet upplöstes för snart tjugo år sedan?

Är det regimförändring med våld vi ser när den ryska militären, efter eld upphör- förhandlingar under EU-medverkan, förstör georgisk militär utrustning och monterar ner militära anläggningar på georgiskt territorium som användes vid det ursprungliga anfallet?

Har Ryssland agerat mer aggressivt vid sin känsliga sydgräns, sett ur folkrättsligt perspektiv, än låt oss säga USA och Storbritannien i Irak eller Nato när Serbien bombades?

Svaret på den sista frågan är nej. Svaret på de två andra har vi inte fått ännu. Men hade det handlat om ett nytt Budapest 1956 eller ett nytt Prag 1968 hade inte Georgiens president suttit kvar och oavbrutet låtit sig intervjuas i CNN. Och då hade heller inte Polens president kunnat åka till Tbilisi för att förkunna att den ”ryska nationen åter har visat sitt rätta ansikte”.

Däremot tycks det stå klart att två vitt skilda sätt att se på Ryssland klyver EU mitt itu. Denna klyfta finns också i USA och uttrycks i presidentkandidaternas avvikande reaktioner.
Barack Obama var tydlig i sitt fördömande av våld och förordade diplomati, men utkrävde ansvar också av Georgien. John Mc Cain gjorde ingen aggressiv hök besviken när han krävde hårda tag mot Moskva, uteslutning av Ryssland från internationella institutioner och tycktes närmast lättad över att kunna tala det kalla krigets klarspråk igen.

Han har allierade också i det utvidgade EU. Om man lyssnar noga till Polens eller Estlands presidenter – den senare förkastade i en intervju 17 års europeisk rysslandspolitik som felaktig och byggd på illusioner – så är Ryssland en oförbätterlig nation mot vilket inget annat än maktspråk biter.

Det nya kalla kriget må vara ett hjärnspöke, byggt på en närmast obefintlig faktagrund, men det kan likväl bli allas vår hopplösa verklighet om också vi handlar som om kriget redan vore en realitet.

För Sveriges del rör det vår egen bilaterala relation till Ryssland, men också om hur vi agerar i EU-kretsen. Alla som har ansvar för svensk utrikes- och säkerhetspolitik bör kasta retorik och prestige åt sidan och göra klart om vi ansluter oss till alarmisterna som redan ser paret Putin/ Medvedev som en sentida upplaga av Bresjnev/Andropov.

Eller har vår bild av Ryssland mer gemensamt med dem inom EU som vill dra in också Ryssland i fler – inte färre – samarbeten baserade på demokrati och respekt för både folkrätten och mänskliga rättigheter?

USA är fram till valet i höst moraliskt förbrukad som trovärdig partner för att främja sådana värden i dialog med ryssarna. Polen var en av de länder som samarbetade kring tortyrflygningar av rättslösa fångar från Irak och Afghanistan.

Vi måste tänka själva.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 16 augusti 2008

Skribent: Håkan Hermansson