KRÖNIKA. När sverigedemokraterna i förra veckan – för tredje gången, inte första som påstods – fick över fyra procent i en opinionsmätning försökte deras ledare prata fram en framgångsvåg som ska bära dem in i riksdagen.
Offentligheten hickade till. Det blev nyhetsartiklar, en statsvetare intervjuades, Expressen varnade för ”hotet från höger”, och flera politiska partier var snabba med att – än en gång – fastslå att man aldrig tänker samarbeta med dem. Precis som det numera brukar vara när sd kommer på tal.
Det är en lovvärd upprördhet förstås, men kanske lite överilad? Är inte fyra procent ett rätt dåligt resultat?
Sd:s intåg i medieoffentligheten inleddes redan i valrörelsen, men genombrottet har kommit efteråt, då stora partier ställt upp i tv-debatter, Ekot släppt in Jimmie Åkesson i en lång utfrågning och tidningarna börjat bevaka sd nästan som om de var ett riksdagsparti. Den synligheten borde ju ge utdelning. Särskilt när massor av väljare söker nya alternativ till en omåttligt impopulär regering. I valet 2006 var det kristdemokraterna som tappade mest röster till sd. Och en färsk studie visar att moderaternas väljare hysar varmast känslor för bröderna på högerkanten. Här borde funnits mer borgarfisk att fånga.
Dessutom är det mellanvalsår. Då är det lätt att snacka.
Att Sd i ett sådant läge bara ökat med en dryg procentenhet sedan valet är snarast ett misslyckande som inte pekar mot någon riksdagsplats.
Det är, har det visat sig, nämligen svårt att få folk att faktiskt rösta på ett parti med rötterna i nazism och med främlingshat som paradfråga när det kommer till kritan. Av 41 europeiska högerradikala partier de senaste decennierna är det bara Front National som – liksom sd – bildats med syftet att köra ut utlänningarna men ändå lyckats nå betydande framgångar. Alla andra framgångsrika högerradikala partier har en historia som något annat än främlingshatare (skattepopulism, regionalpatriotism osv). Det beror på att folk inte vill se sig själva som rasister, utan måste hitta på andra motiv att rösta på Dansk folkeparti, Vlaams belang eller FPÖ.
För sd-väljarna är det, av förklarliga skäl, svårt att hitta sådana motiv som de ens själva kan tro på.

Skribent: Petter Larsson