KULTUR. Nu kommer kineserna. Och indierna.
Det måste Europa stoppa. Annars blir vi de nya fattiga.
Det är budskapet i den tyske journalisten Gabor Steingarts bok Välståndskriget.

Hos Steingart är de rika rika för att de är smarta, ansvarstagande och fyllda av entreprenörsanda. Åtminstone i USA kan dessa egenskaper dessutom överföras genetisk. Dessa västerländska hjältar har under århundradena spridit civilisation och utveckling till de delar av världen som innan de sögs in i världskapitalismen stod utanför historien. Men med tiden har de veknat och förfallit till drömmerier om rättvisa, frihandel och internationell solidaritet. De har glömt att världen är ”ett pokerspel” där det gäller att fuska för att vinna och där perioder av fredlig samexistens och samarbete bara är pauser mellan krigen – militära och ekonomiska.
Inte ens dagens europeiska underklass är det mycket med, den består av passivt tv-tittande slöfockar, som inte kan leva upp till den gamla arbetarrörelsens stolta historia av organisering och hårt arbete.
Inför den aggressiva kinesiska handelspolitiken och de välståndstörstande kinesernas flit är det nu dags för uppryckning: skyddstullar, importkvoter, en frihandelszon med USA – och så förstås, mindre pengar åt de bidragsberoende fattiga. Bort med barlasten! Fram med konkurrenskraften!

Välståndskriget är indränkt i rå och dum västeuropeisk chauvinism och bokens hela idé är att Västeuropa och USA ska hitta sätt att bevara den groteskt ojämlika internationella ordning man etablerade under kolonialismen, men som nu börjat svaja en smula.

Steingart har förstås rätt i att det sedan åtminstone 20 år pågår en förskjutning i världsekonomin, från väst till öst. Framförallt är den amerikanska ekonomiska styrkan kraftig undergrävd – och dollarn övervärderad, vilket vi nu får bekräftat på nyheterna varje dag.
Men i syfte att måla upp en hotbild, överdriver han denna maktförskjutning kraftigt – samtidigt som han underskattar den i sina delar starkt protektionistiska handelspolitik som redan bedrivs från EU-ländernas sida, inte minst när det gäller sådant som skydd för investeringar, patentregler och, förstås, jordbruksprodukter.
Det må vara, att den asiatiska arbetskraften är billig, men ännu så länge är den också extremt lågproduktiv, jämfört med motsvarande industrier i Europa. Och samtidigt som framförallt lågkvalificerade industrijobb flyttar till Kina, så har detta till stora delar kompenserats av de jobb som skapas genom exporten till den nya jättemarknaderna. Västvärldens företag kontrollerar fortfarande nästan all högteknologisk, patentskyddad och därför överlägset lönsam produktion.

Det hindrar naturligtvis inte att Steingart kan ha mer rätt om, låt säga, 20-30 år.
Men på den tiden hinner mycket hända.
Särskilt om man, som jag, menar att frågan är felställd. Den borde inte gälla hur Europa ska konkurrera med Kina. Utan hur europeiska löntagare och kinesiska tillsammans skulle kunna upphäva konkurrensen.

Det hoppfulla i sammanhanget är att också de kinesiska arbetarna verkar gilla välstånd.
Precis som det visat sig att de japanska och koreanska gör, ja överallt dit fabrikerna flyttat har det tagit några år, och sedan har de första facken vunnit sina första strider.
I Kina är facken ännu statskontrollerade, men det hindrar inte arbetarna nu organiserar ett par hundra strejker – varje dag. I det överhettade Shanghaiområdet är årliga löneökningar på 20-30 procent inget ovanligt.
Välståndskriget pågår redan. Men inte bara mellan länder, utan framförallt mellan klasser. Det gäller också i Kina och Indien.

Välståndskriget
Gabor Steingart
Övers. Joachim Retzlaff
Daidalos

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs dagblad

Skribent: Petter Larsson