KRÖNIKA. Vår värld är den mest ojämlika i mänsklighetens historia.
Den bågnar av ofattbara rikedomar, resurserna finns för välstånd åt alla. Men aldrig förr har klyftorna varit så djupa. Inte för 100 år sedan, inte för 1000.
De senaste årtionden har de vidgats, både inom och mellan länder och världsdelar. Befrielsen av tredje världen ledde över i nykoloniala beroenden. I Europa monteras efterkrigstidens välfärdsstater ner. Utbildning och sjukvård privatiseras. Pensionerna sätts på börsen. Arbetslösheten permanentas. Och i Sverige iscensätter högern nu nya kampanjer mot arbetslösa, sjuka och fattiga och mot fackföreningar och solidaritetsorganisationer.

Det finns inget naturnödvändigt i denna utveckling mot mindre jämlikhet. Bara nya maktförhållanden, definierade av möjligheten att snabbt och enkelt förflytta kapital över nationella gränser.
Lättflyktigt finansiellt kapital dikterar ramarna för staternas ekonomiska politik. Företagsägare hotar med att flytta produktionen utomlands. De rika lägger undan pengar i skatteparadis om hemlandets skatter inte passar.
Motkrafterna har hamnat på efterkälken. De nationalstatligt organiserade fackföreningarna, befrielserörelserna och politiska partierna står maktlösa.
Och de politiska institutioner som finns på övernationell nivå har hittills ofta agerat som storföretagens förlängda arm.

Men nu har kampen om globaliseringen börjat på allvar.
Den står mellan dem som vill befästa dagens ojämlika världsordning, med militära medel om så krävs. Och dem som inte står ut med den – och som insett att de måste organisera sig gränslöst för att ha en chans.

Enskilda människor kan åstadkomma lite i denna kamp. Men alla kan lägga sin fjäderlätta tyngd åt ena eller andra hållet.
Det har gjorts förut.
På 1700-talet sågs slaverimotståndarna i England som en handfull religiösa galningar.
Men på några få årtionden knäckte de slavhandeln.
På 1800-talet beskrevs fackföringsaktivisterna ofta som en verklighetsfrånvänd sekt och rösträttskämparna som hopplösa idealister.
Under merparten av 1900-talet beskrevs det som utopiskt att kvinnor och icke-européer skulle få samma rättigheter som Europas män. Bara dårar bestrider det idag.
De längtade efter det otänkbara. Och gjorde det på så vis tänkbart – och sedan självklart.
Det europeiska sociala forumet drivs av en sådan längtan.

Artikeln tidigare publicerad i ESf:s mobiliseringstidning

Skribent: Petter Larsson