Domstolens besked delar arbetarrörelsen

NYHETER OCH REPORTAGE. EG-domstolens bedömning av Lavalfallet har skapat oenighet inom arbetarrörelsen och vänstern om vad som bör göras. Framförallt gäller striden om Sverige bör godkänna Lissabonavtalet innan det finns garantier för kollektivavtal och konflikträtt.

Lite förenklat kan man tala om två olika linjer.
LO och den socialdemokratiska partiledningen vill för det första göra ändringar i det så kallade utstationeringsdirektivet och i Lex Brittania. Där måste tydligare än idag framgå att svenska kollektivavtal motsvarar de minimilöner som man har i många andra länder. Och att svenska kollektivavtal ska gälla framför utländska.
För det andra vill man, i likhet med Europafacket, att EU antar en social klausul, där rätten till fackliga konfliktåtgärder ska understrykas.
Orsaken till att man anser att det behövs en sådan klausul är, enligt riksdagsledamoten Sven-Erik Österberg, som representerar partiledningen i denna fråga, att man i nuläget inte kan vara säker på att enbart Lissabonfördraget är tillräckligt för att stoppa nya Lavalfall.
LO-ledningen lutar i så fall mer öppet åt att Lissabonavtalet faktiskt skulle vara tillräckligt, eftersom EU:s så kallade rättighetsstadga där görs bindande. Trots det kräver också LO en extra social klausul.

Båda parter vänder sig dock mot tanken att koppla ihop Vaxholmsfrågan med godkännandet av Lissabonfördraget. Fördraget är, anser man, bra på så många andra sätt, att det vore synd om det blev fördröjt.
Idén att hota med att vägra godkänna Lissabonfördraget innan en social klausul är på plats avfärdar Österberg som ett ”stickspår”. Han tror att en sådan strategi skulle öppna dörren för andra länder att ställa andra, nya, krav för att underteckna avtalet – och att det därmed skulle bli fördröjt.
– De som driver den linjen är nog mest de som är skeptiska till Lissabonavtalet av andra skäl, säger han.

Den andra huvudlinjen i svensk debatt företräds av bland andra Byggnadsarbetareförbundets avdelningar i Göteborg, Stockholm och Södra Skåne, vänsterpartiet, Skånes socialdemokratiska partidistrikt och riksdagsledamöterna Morgan Johansson och Bo Bernhardsson.
Här misstror man idén att enbart ändringar i den svenska lagen skulle ge tillräckliga garantier. Men inte heller Lissabonavtalet räcker, tror man, eftersom domstolen redan i Lavalfallet vägt in betydelsen av den så kallade rättighetsstadgan.
Istället kräver man att någon form av trovärdiga garantier om att konflikträtt och kollektivavtal är överordnade den inre marknadens friheter måste lämnas innan Sverige undertecknar fördraget. Det skulle kunna ske till exempel genom ett nationellt undantag, en bindande social klausul eller en ändring i själva fördragstexten.
I annat fall ska man vägra.

Man hävdar att det är just när det ska skrivas nya fördrag som EU:s medlemsstater har möjlighet att påverka maktdelningen mellan EU och staterna. ”Om man vill ha en ordning där varje land själv bestämmer över konfliktreglerna på arbetsmarknaden, så är det då man ska ta upp det” skriver Bernhardsson och Johansson (Dagens Nyheter 3 mars).
Dessutom undertecknades Lissabonfördraget innan EG-domstolen gjorde sin bedömning av Lavalfallet. Hade man vetat då, vad man vet nu, hade socialdemokraterna nog krävt att Lavalfallet lyftes in i förhandlingarna, tror man.

Att få igenom ett nationellt undantag för bara Sverige är ganska lätt, tror vänsterpartiets riksdagsledamot Josefin Brink. Flera länder har ju redan omfattande undantag på viktiga områden. Men å andra sidan berörs löntagare i hela Europa av Lavalfallet. Det blev extra tydligt i och med Rüffertdomen i Tyskland i början av april, då EG-domstolen, helt i linje med Lavalamålet, slog fast att man inte har rätt att kräva högre löner än de i Tyskland lagstadgade minimilönerna. Och då krävs någon form av bindande social klausul, som ger fackliga rättigheter företräde i alla länder.
– Någon gång måste arbetarrörelsen ställa sig frågan om vad som är värt att kämpa för. Man kan ju inte prata om det sociala Europa och sedan acceptera en utveckling åt rakt motsatt håll. Möjligheten att stoppa lönedumpning är en så tung fråga att den inte kan uppvägas av andra fördelar, säger Brink.

Ur Efterabetet 1 2008

Skribent: Petter Larsson