KRÖNIKA. En sådan seger till och jag är förlorad. Uttrycket tillskrivs den makedonske härföraren Pyrrhus som efter ett framgångsrikt slag mot romarna hade gjort så stora förluster att segern i själva verket var början till nederlaget.

Hillary Clintons triumf i Pennsylvania är just en pyrrhusseger. Hon kan inte nå ikapp Barack Obama genom liknande segrar i de få återstående primärvalen. När de demokratiska gräsrötternas röster räknas samman senare i vår är och förblir hon nummer två. Bara de så kallade superdelegaterna – guvernörer, kongressmän, senatorer och demokratiska partifunktionärer – kan i teorin rädda henne genom att i sista stund överge Obama och lägga sin röst på den kandidat som alltså förlorade i de folkliga valen.

Partiets bossar skulle alltså ge Hillary den seger som det demokratiska fotfolket förvägrade henne. Hur troligt är det?
Den frågan hade omgetts av större osäkerhet om Hillary under kampanjen visat sig vara den överlägsna kandidat som partiet längtat efter under åtta år av ökenvandring under George W Bushs allt mörkare presidentskap. Men om det är något som den demokratiska primärvalskampanjen visat så är det just Hillary Clintons mörka politiska sidor. Och ingenstans blev dessa tydligare, och också för många av hennes tidigare sympatisörer rent motbjudande, än i Pennsylvania.

Hennes seger där drevs igenom med en allt negativare kampanj där hon skickligt men lustfyllt utnyttjade misstag av Barack Obama. Till exempel när han talade om bittra människor i de små samhällena som tydde sig till religion och vapen sedan de gett upp sitt hopp om politikens förmåga att förändra deras vardag.
Uttalandet förstorades upp till orimliga proportioner. Och hon fortsatte att spela på människors rädsla genom att åkalla börskraschen 1929, Pearl Harbor, Usama bin Laden och den 11 september. Märk väl, inte för att varna amerikanerna för att rösta på ännu en republikan utan för att välja bort sin demokratiske motkandidat.

Hon har tidigare svävat på målet när hon fått frågan om hon tror att Obama är kristen. Hon har tvingats avskeda sin nära rådgivare Geraldine Ferraro, som hävdade att Obama aldrig nått ditt han nått om han inte varit svart, och så vidare.

Hillary Clinton är också efter denna allt smutsigare kampanj en effektiv, genomtänkt och i många avseenden respektingivande politiker med ett inrikespolitiskt program som, om det kunde genomföras, skulle göra USA till ett bättre samhälle för vanliga människor och förbättra USA:s anseende i omvärlden.
Men frågan som från och med nu kan ställas på fullt allvar är om hon längre bryr sig om sitt parti eller om kampen nu bara handlar om henne själv och hennes revansch på fiender inom och utanför det demokratiska partiet.
Det är fortfarande lätt att imponeras av Hillary Clinton, men de som verkligen tycker om henne tycks för varje förlust och varje pyrrhusseger ha blivit färre. Och det är hon själv som framkallat denna reaktion.

Troligast är att en fortsatt duell hos demokraterna bara förser högerns brutala kampanjmakare med ständigt färsk ammunition, serverad av de bägge kandidaterna i allt mer oförsonliga och från Clintonlägrets sida allt mer skamlösa personangrepp.
Svaret på frågan Obama eller Clinton efter ett sådant inbördeskrig kan då bli McCain. Vill hon verkligen att demokraterna ska ha en chans i det verkliga valet i november så bör Hillary Clinton redan nu förbereda ett värdigt avskedstal, riktat i första hand till de demokrater över hela USA som redan har valt Obama.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 23 april 2008

Skribent: Håkan Hermansson