Historiespegelns många ansikten

KRÖNIKA. ”Genom att spegla oss i vår historia kan vi påverka framtiden”, sa Erika Aronowitsch, som är projektledare på Forum för levande historia, när hon motiverade miniutställningen ”Lillebror ser dig”, som öppnade på Helsingborgs Stadsbibliotek i måndags.
Misstanken om att just detta är Forumets syfte är problemet med dess verksamhet. Här försöker staten själv skriva historia med sikte på framtiden, något som borde vara ett jobb för de mer självständiga universiteten – vare sig det handlar om specialstudier av, eller mot, nazism eller som nu kommunism.

Lillebror ser dig vill visa Sovjetunionens grymma ansikte, med angiveri och indoktrinering i fokus och många tiotals miljoner döda som resultat. Den består av en fyra gånger fyra meter svart kub. Där inne står en förhörsstol. På väggarna berättas i sju korta texter historien om Pavel Morozov mot en fond av staplade dödskallar, en bild som man associerar till Rwanda eller Kambodja.
Pavel var pionjärpojken som förrådde sin far för revolutionen och blev mördad av dennes bröder. Han hyllades som folkhjälte i sextio år. I själva verket var han ett hopkok av flera olika verkliga förebilder och i praktiken en propagandamyt.

Med hänsyn till det begränsade utrymmet är det en effektiv och suggestiv liten utställning. Man kan inte begära att den ska förklara mer än den gör, och den kan säkert fungera som utgångspunkt för diskussioner om vad vi är redo att göra för staten i fel läge (själv hamnar jag i ett samtal om demokrati på arbetsplatserna med en pensionerad sjuksköterska).
Men på en punkt blir det suggestivt i överkant. Var dödskalletapeten kommer ifrån vet Erika Aronowitsch inte, men antagligen har den inget med Sovjet att göra. En detalj, förstås, vi förstår ju att det handlar om att koppla Pavel till de anonyma mördade sovjetmedborgarna, men det är ett för allvarligt ämne att slarva med.

Tyvärr kommer väl besökarna inte att få höra de dikter av politiska fångar som skådespelerskan Katarina Kovacs läste under invigningen. De satte annars utställningen i en intressant relief, eftersom de var skrivna från olika högerregimers fängelser, från Uruguay och Brasilien till Sydafrika och det naziockuperade Frankrike. Kanske var några av författarna rent av misstänkta eller verkliga kommunister, i alla fall var en dikt signerad Ho Chi Minh.
Antagligen är det en slump, men här antyddes ett annat ansikte: de miljoner kommunister som fängslats och mördats i kampen för mänskliga rättigheter och jämlikhet.
Så knepig är nu den historia vi måste spegla oss i.

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson