KRÖNIKA. Medan västvärlden oroar sig för finanskrisen upplever just nu hundratals miljoner människor i klotets fattigare delar en kris som handlar om priset för det dagliga brödet. Matkrisen har mycket snabbt blivit ett begrepp även om ingen hittills gjort något åt den.

Förra året ökade världsmarknadspriset på vete med 120 procent och på ris med 75 procent. Vi kan själva notera efterdyningarna av denna överlevnadskris för jordens fattiga i de egna butikerna. Få har väl undgått att notera att köttet plötsligt blivit dyrare, att priset på osten snabbt blivit högre än någonsin tidigare och att limpan kostar flera kronor mer än för bara några månader sedan.

Men i ett land som Bangladesh där baslivsmedlet är ris kostar nu en tvåkilospåse mer än halva dagsinkomsten för en fattig familj. Och i ett land som Jemen på den arabiska halvöns sydspets går nu mer än fjärdedel av en fattig familjs hushållsbudget till bröd.

Krisen har länge varit förutsedd. Orsakerna är flera. En handlar om det historiskt höga priset på olja. Utan olja stannar jordbruket. Oljan krävs för att köra allt från den enklaste traktor i Afrika till de jättelika jordbruksmaskinerna i Europa och på den amerikanska prärien. Ett av flera skäl till det höga oljepriset är kriget i Irak, som å andra sidan dagligen slukar jättebelopp för att hålla den amerikanska krigsmaskinen på fötter.

Ett annat skäl stavas enkelt Kina. Kina som symbol för de hundratals nya miljoner i dynamiska utvecklingsländer som i den ekonomiska boomens spår plötsligt kan leva och äta som västerlänningar, konsumera kött och importera förädlade livsmedel.
Är det inte bra? Jo, men tillväxten är groteskt fördelad – också inom ett land som Kina – där biffen förvisso inte är var mans mat och sannolikt aldrig lär bli det. För att producera kött till ett värde av 100 kalorier krävs djurfoder till ett värde av 700 kalorier.

Hur har vi i Europa agerat för att förekomma krisen? Europas bönder får plötsligt betalt för sina varor och ser ingen kris för det egna jordbruket. I energikrisens spår har dessutom stora arealer avsatts för att ta fram biobränsle för att hålla nere priset på västvärldens transporter. En politik som nu framstår som grotesk, också för att de miljömässiga effekterna är högst tvivelaktiga.
Lägg till torka och översvämningar som under senare år har utsatt jordbruket för extrema påfrestningar såväl i det superrika jordbrukslandet Australien som i Afrika och delar av Asien.

De fattiga går hungriga medan de rika fyller sina tankar, som Världsbankens chef Robert Zoellick uttryckte saken när han i veckan vädjade om ett hjälpprogram i storleksordningen tre miljarder kronor för att avvärja en hotande akut hungerkris bland världens fattiga.
Sannolikheten att han blir bönhörd är liten. Den summa han begär är till exempel en bråkdel av kostnaden för de amerikanska krigen i Irak och Afghanistan, som George Bush samma vecka hävdade ska drivas vidare på samma nivå.

Men under samma 12-månadersperiod som ris- och vetepriserna rakat i höjden har till exempel EU:s bistånd minskat för första gången sedan millennieskiftet. Oroande och farligt, sa EU-ordföranden Barroso när siffran offentliggjordes.
Enkla lösningar finns inte. Biståndet måste snabbt fram, men matkrisen gör framför allt klart att hunger skapar konflikter och att säkerhet inte nås genom upprustning och fixering vid militära hot.
Kriget mot hungern vinns inte i militära staber. Det vinns genom ändrade livsstilar och anständig fördelning av de resurser som faktiskt finns.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 14 april

Skribent: Håkan Hermansson