Regeringen torskade hos EU-kommissionen och fick inte genomföra de omfattande rabatter för arbetsgivare i den privata tjänstesektorn som de utlovade före valet. För att slippa bördan av ännu ett katastrofalt misslyckat vallöfte har regeringen därför bestämt sig för att istället erbjuda rabatterna till alla arbetsgivare som har anställda som är under 26 år.

5,6 miljarder kronor beräknar regeringen att rabatten ska kosta – det vill säga, 5,6 miljarder som annars skulle ha betalats in till statskassan stannar nu istället i företagen. Det är mycket pengar – också i en statsbudget.

Som en liten jämförelse skulle drygt 30 000 personer kunna anställas i vården, omsorgen eller skolan på heltid med avtalsenlig lön för motsvarande summa pengar. Att de skulle behövas vet varenda människa som besökt en vårdcentral, ett äldreboende, en förskola, en familjecentral eller haft kontakt med äldreomsorgen.

Men den samhällsservice som de flesta i något skede i livet i olika grad har behov av och som alla medborgare faktiskt har rätt till är inte något den borgerliga regeringen vill satsa på. Det är den privata tjänstesektorn som ska växa tycker de. Och det är där unga människor ska jobba.

Det gör de faktiskt redan också. Hotell- och restaurangbranschen och detaljhandeln har låg medelålder på sin personal. Dessutom är andelen med otrygga visstidsanställningar stor just där. Och det är just visstidsanställningar som är det stora problemet för unga.

Man har ett jobb i några månader, sen blir man arbetslös en period, och hittar kanske ett nytt jobb – ofta ett nytt vikariat, provanställning eller någon annan typ av visstidsanställning. Över 50 procent av alla anställda under 26 år har en otrygg visstidsanställning idag.

Arbetsgivarna utnyttjar ungdomar som reservarbetskraft helt enkelt. Det är fiffigt på flera sätt; nyanställda – i synnerhet unga nyanställda – har lägre lön än de som jobbat flera år. Ser man till att folk inte blir kvar så länge i jobbet, håller man lönekostnaderna nere.

Men visstidsanställda har också en annan stor fördel för arbetsgivaren. De är mer lätthanterliga än fast anställda. Går mer sällan med i facket, bråkar sällan och ställer sällan krav på arbetstider, arbetsmiljö osv. Helt enkelt därför att de har mer att förlora. Den som bråkar riskerar att inte få förlängt. Bli arbetslös helt enkelt.

Så man håller god min och tar en del skit i hopp om att arbetsgivaren ska gilla en tillräckligt mycket för att erbjuda det som den förkrossande majoriteten av alla unga vill ha: en fast anställning. (Undersökningar från bland andra SCB, Ungdomsstyrelsen och fackliga organisationer visar entydigt att fast anställning är det högst eller bland de högst prioriterade önskemålen som rör arbetslivet)

Risken att fastna i otrygga anställningar under många år är dock stor – den största andelen arbetslösa unga är arbetslösa i korta perioder mellan olika tillfälliga jobb. I synnerhet om man saknar akademisk utbildning och alltså jobbar inom LO-yrken. Värt av alal är unga kvinnor drabbade av otrygga anställningar.

Vad har det här med regeringens rabatter på arbetsgivaravgiften att göra? Ganska mycket faktiskt.

Eftersom rabatten begränsas till anställda under 26 år – och det är en rejäl rabatt; arbetsgivaravgiften för en anställd under 26 blir 15,7 procent mot 32,4 för anställda över 26 – kommer givetvis ännu färre arbetsgivare att vilja erbjuda fasta anställningar till unga. När de fyller 26 blir de ju plötsligt mycket dyrare. Och då är det ju surt om man inte kan säga tack och hej och plocka in en ny, rabatterad 23-åring istället.

Den här sanslösa rabatten riskerar därför att leda till ytterligare försämring av ungdomars villkor i arbetslivet.

Ingen kan bevisa att såna här rabatter på breda grupper av anställda (som alla i en viss åldersgrupp) genererar några jobb som annars inte hade kommit till. Det är nämligen inget villkor att nyanställa för att få rabatten. Den ges automatiskt till alla företag som har anställda under 26. För företag som redan har en ung personal – och många visstidsanställda – är sannolikheten att resultatet bara blir större vinster för ägarna ganska stor.

Risken är dessutom uppenbar att den här rabatten – i den mån den alls leder till fler anställningar – bara leder till att man flyttar arbetslöshet uppåt i åldrarna. Vem vill anställa en 26-åring om det finns en billigare 24-åring?

Det är hur man än vänder och vrider på det ett fullkomligt ansvarslöst sätt att använda pengar på om målet är att minska arbetslösheten totalt sett.

Unga som grupp har inte svårt att hitta jobb. Unga har svårt att få fast anställning – därför är de arbetslösa ofta. Det problemet löses genom mindre generösa regler för arbetsgivarana att ha folk anställda år ut och år in utan att det ger rätt till fast anställning.

Förra året utökade regeringen tvärtom arbetsgivarnas rätt att visstidsanställa en person utan att det ger rätt till fast jobb till fyra år. Fyra år hos samma arbetsgivare utan rätt till fast jobb – hur galet är inte det?

De unga som har svårt att hitta jobb, och som blir långvarigt arbetslösa är framför allt de som saknar gymnasiekompetens eller annan yrkeskunskap som efterfrågas i arbetslivet. Lösningen på deras problem är förstås ordentliga utbildningssatsningar i kombination med riktade anställningsstöd – alltså statliga rabatter till arbetsgivarna – som ger dem som verkligen behöver stöd en chans.

Och här har då regeringen sparat in miljarder på arbetsmarknadsutbildningar, komvux och anställningsstöd.

Dessutom; om samhället ska satsa 5,6 miljarder kronor för att ”bekämpa ungdosmarbetslösheten”, varför inte använda dem på ett sätt som garanterat ger fler jobb? Varför inte avsätta samma resurser till en storsatsning på minskade barngrupper i förskolan eller fler timmar från hemtjänsten?

Och samtidigt passa på att garantera att alla som jobbar i välfärdssektorn får rimliga löner och trygga anställningsvillkor. För det är verkligen inte bra där heller. Många vikariat och timanställningar och taskigt betalt. Men det går ju att åtgärda. Om man vill.

Och om man är beredd att satsa pengar på det istället för på rabatter till Mc Donalds. De klarar sig ändå. Garanterat.

P.S Till dem som eventuellt läser Dagens Nyheter. De hade klippt in en kommentar jag gjorde om förslaget på sänkta arbetsgivaravgifter i en artikel som handlade om de nya reglerna för avgifter till a-kassan. Jag blev ganska förvånad, och många läsare måste ju ha undrat vad jag menade. Men förklaringen är alltså att jag kommenterade ett helt annat förslag.

Skribent: Josefin Brink