KRÖNIKA. Är det dags för ett nytt Burma, den här gången i Tibet, med bilder av protesterande munkar, skottlossning på gatorna i Lhasa och en regim som gör allt för att kväsa en folklig revolt innan den får verkligt fäste?

Likheterna finns där. Men också skillnaderna. Utan en klar bild av våldsamheternas omfattning och exakt vad som utlöst protesterna är det svårt att tills vidare dra någon annan slutsats än att det permanenta folkliga motståndet i Tibet mot kinesiskt styre och kinesiska inskränkningar av munkarnas religionsutövning inte visar några tecken på att mattas.

Om oroligheterna inne i Tibet är koordinerade med den självständighetsrörelse bland exiltibetaner, som med säte i främst Indien dragit igång kampanjer inför årets olympiska spel i Peking är också oklart.
Klart tycks vara att förtrycket i Tibet nu plötsligt hamnar på den internationella dagordningen, åtminstone så länge protester pågår och kan rapporteras. Men med tanke på den tystnad som sänkts över Burma efter den brutalt krossade revolten i höstas är det inte säkert att Tibet får mer än tillfällig uppmärksamhet. Mycket hänger på omvärldens vilja att störa Kina, ställa krav på insyn och förklaringar – kort sagt hålla liv i en fråga som riskerar att få politiska och kanske också ekonomiska återverkningar som få regeringar i väst önskar.

Så länge tibetanerna företräds av sin andlige ledare Dalai Lama, som förespråkar förhandlingar, inte kräver självständighet utan autonomi och klart har deklarerat att han inte bara motsätter sig uppmaningar att bojkotta OS i Peking utan också stödjer beslutet att förlägga spelen till den kinesiska huvudstaden så finns ett politiskt spelutrymme i den tibetanska frågan.

Om protesterna i Tibet sker i ickevåldsformer, om dödsoffer vid sammandrabbningar kan undvikas och repressionen, vilket är fallet i hela Kina, helst utövas i det fördolda av myndigheter som vet vad som står på spel så talar allt för att också den här konflikten visserligen lever vidare men inte leder till våldsamt sammanbrott under överskådlig tid.
Samma prognos kan ges alla andra underliggande sociala och politiska konflikter som vibrerar under ytan i det väldiga Kina.

De finns där, alla är medvetna om dem, få vill tala öppet om dem men det är i alla avseenden bekvämast att inte riskera att stöta sig med Peking om man vill – vilket ”man” vill – utveckla handeln, säkra egna investeringar i landet och ”integrera” Kina i världssamfundet.
Så har västs politik mot Kina sett ut, åtminstone sedan Maos död i slutet av 1970-talet. Det är en politik som underlättat den typ av politisk stabilitet som garanterar enpartivälde, undertryckande av folkliga och nationella proteströrelser, förbud mot fria fackföreningar, censur och förtryck mot oliktänkande.

Det verkliga problemet med denna politik är inte att den uttrycker realism och egenintresse. Ingen är betjänt av ett kaotiskt sammanbrott i Kina, landet kan inte och ska inte vare sig isoleras eller bojkottas – OS eller ej.
Problemet är politisk tystnad inför förtryck, ovilja att tala klarspråk om brott mot mänskliga rättigheter, likgiltighet inför ekonomisk utsugning och en ogrundad, propagandistiskt färgad tro att den råa kapitalismen och den enorma handeln med dagens Kina med naturnödvändighet leder till demokrati.

Protesterna i Tibet är en påminnelse om ett förtryck som också dagligen drabbar hundratals miljoner kineser i olika former. Om detta ska det inte tigas. Då sviker demokratierna både Kina och sig själva.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 15 mars 2008

Skribent: Håkan Hermansson