Snicksnack om fusket

OPNION.Regeringen har fått för sig att det fuskas och felas för många miljarder i socialförsäkringssystemen.
Att stävja detta fusk var ett av de bärande argumenten när regeringens utredare Ann-Marie Begler i onsdags lanserade förslaget att inrätta en ny myndighet som ska bevaka att Försäkringskassan inte gör fel. 100 miljoner om året ska den kosta.

Problemet är att vi inte vet om den behövs eller inte.
På den pressträff då förslagets presenterades hänvisade Begler till två uppskattningar av fuskets och felens storlek, en gjord av Försäkringskassan, en av Delegationen mot felaktiga utbetalningar (FUT).
Ingen av dem håller för närmare granskning.
I Pockettidningen R (nr 4 2007) visar journalisten Börge Nilsson hur Försäkringskassan blåser upp fusket på mycket lösa boliner. Bland annat räknar man antalet polisanmälningar – trots att bara 12 procent av de anmälda fälls.
FUT-rapporten har jag själv läst. Den bygger på en metod som kallas expert elicitation, som går ut på att väga samman gissningar från en expertgrupp. Att det är en löjligt osäker metod visas bland annat av att skillnaden den högsta gissningen är tre gånger så hög som den lägsta. Dessutom håller man sig med flera gummibegrepp, till exempel ”avsiktliga fel”, där brottsmisstanken inte ens är så stor att en polisanmälan är befogad.

Att använda dessa två rapporter, som dessutom kommer fram till helt olika summor, som underlag för hur mycket pengar som felaktigt betalas ut är minst sagt vågat.
Att använda dem för att motivera en ny myndighet är direkt oansvarigt.

Beräkningarnas katastofala brister har dock gått de flesta stora medier förbi. När FUT-rapporten presenterades i höstas rapporterade tidningar, tv och radio snällt att ”svinnet” i socialförsäkringssystemen uppgår till 20 miljarder. Och så har det fortsatt, så fort frågan aktualiserats har vi fått höra om dessa gigantiska summor. Av lösa gissningar har blivit en medial sanning.

Beslutsfattarna själva vet förstås bättre. De har ju, utgår jag ifrån, faktiskt läst rapporterna.
Men de håller tyst. Det är inte svårt att se den politiska logiken. Den borgerliga alliansen har byggt mycket av sin retorik på kampen mot fusket. I regeringsställning måste man nu visa handlingskraft, till exempel genom att inrätta denna nya myndighet. Och då duger vilket underlag, vilka ”bevis” som helst.

”Det handlar egentligen inte storleken på felen” förklarade socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson vid pressträffen. ”Alla felaktiga utbetalningar ska beivras”.
Snicksnack. Med den sortens nolltolerans kan man motivera vilka groteska kontrollsystem som helst. Alla vet ju att det är omöjligt att konstruera stora system där det aldrig blir fel. Men graden av kontroll måste väl ändå stå i något slags rimlig proportion till svinnets storlek?
Och ska man nu lägga ut 100 miljoner på att komma till rätta med ett problem, ja då måste man veta att det verkligen finns ett.
Det borde inte räcka att man fått medierna att tro det.

Skribent: Petter Larsson