KRÖNIKA. EG-domstolens utslag i det så kallade Lavalmålet har rört upp känslor och rest frågetecken. Lunds arbetarekommun ställde för någon vecka sedan kravet att socialdemokraterna skall säga nej till att godkänna Lissabonfördraget tills dessa frågetecken klarats ut. Det måste stå alldeles klart, innan vi är beredda att underteckna fördraget, att vi kan hävda den svenska arbetsmarknadsmodellen och kollektivavtalen, och att de kan försvaras med konfliktvapnet.
Det handlar om att sätta press på den svenska regeringen, för att om möjligt få den att handla, och om att ge tydliga signaler till EU-systemet.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen var och är ett absolut villkor för att vi skulle kunna acceptera den inre marknaden.
Budskapet från oss, som argumenterade för EU-medlemskapet, var att vare sig vår svenska alkoholpolitik eller kollektivavtalsmodellen levde farligt. Sen tvingades Sverige till reträtter vad gäller alkoholpolitiken. Och vi svalde och bockade.
Kollektivavtalen är en alldeles för viktig fråga för att vi skall göra det igen.

LO-ledningen har valt att ligga lågt. I ett debattinlägg i Dagens Nyheter skriver Wanja Lundby-Wedin och LO:s avtalssekreterare Erland Olauson att ”den svenska modellen inte alls är sönderslagen” och att vi själva avgör om effekterna av domen skall bli stora.
Om regering och riksdag gör vissa förändringar i Utstationeringslagen och Lex Britannia kan allt rättas till.
Samtidigt konstaterar de båda att domen ”var oväntad av flera skäl” och att den ”går helt på tvärs” mot vad som var förväntat.
Artikeln publicerades samma dag som Lavaldomen debatterades i riksdagen. I den debatten anlade Sven-Otto Littorin, som är brukligt i ”det nya arbetarepartiet”, en tillmötesgående attityd och lovade att tillsätta en utredning.
Det är möjligt att LO-ledningen har rätt och att de problem som uppstått kan lösas med svensk lagstiftning. Men det är jag ännu inte övertygad om. Intrycket från gårdagens Studio Ett i radion, där flera arbetsrättsexperter kom till tals, var att det verkligen finns skäl att oroa sig för konsekvenserna av Lavaldomen.
Och vem vågar tro att den svenska högerregeringen har ärliga avsikter när det gäller att göra det som måste göras.

Som sagt, innan det är ställt bortom varje tvivel att den svenska modellen inte är hotad på det här området, bör Lissabonfördraget inte antas av riksdagen.
Meningen är att det skall ske i höst. Men det är ingen brådska. Den av Littorin aviserade utredningen och de nödvändiga lagändringarna måste först drivas igenom. Sen är frågan om det räcker. Sverige måste kräva och få tydliga besked från EU-systemet att vår modell gäller. Frågetecknen måste vara uträtade.

EU-parlamentarikern Göran Färm kommenterar ämnet i ett nyhetsbrev. Han nämner där både Irland och Lunds arbetarekommun som exempel på dem som nu höjer upprorsfanan med anledning av Lavaldomen.
Ett av hans argument mot att dra in Lissabonfördraget i diskussionen är att Lissabonfördraget i motsats till Nice-fördraget säkrar den svenska arbetsrätten.
Det framstår därvidlag som ett problem att vare sig jag själv, Göran Färm eller andra varma EU-förespråkare, så vitt jag har hört, har sagt att vi inte kan acceptera Nice-fördraget eftersom det hotar de svenska kollektivavtalen. Istället har vi, när vi argumenterat för EU-medlemskap, sagt att vi kan ha kvar vår arbetsmarknadsmodell.
Så den pinsamma frågan inställer sig ju; Varför skulle det vara sant den här gången? Åtminstone vill jag att vi nu försäkrar oss om det på riktigt. Innan vi godkänner fördraget.
Om partiet väljer en tydlig linje på den punkten tror jag dessutom att vi för första gången kan gå ut enade och entusiastiska i parlamentsvalrörelsen 2009.
Lunds arbetarekommuns beslut togs på ett medlemsmöte och det var enhälligt. Det har inte inträffat tidigare i en viktig EU-fråga.

Det som inträffat lyfter också fram principiella frågor om den maktfördelning som gäller inom EU. Som Wedin och Olauson mycket riktigt skriver gick domen på ”helt på tvärs mot” i tur och ordning generaladvokatens tidigare yttrande, ”den europeiska politiska debatten… där den nordiska modellen är en förebild” och ILO-konventioner som samtliga EU:s 27 medlemsländer undertecknat”. Dessutom mot Sveriges anslutningsfördrag.
Det vill säga domstolen satte sig över politiska beslut och avsikter såsom de kommit till uttryck både här och där.
Och det är något att fundera över.
Socialdemokratin har aldrig velat ha någon författningsdomstol i Sverige. Men genom EU har vi fått det.
Kan vi leva med det? Det är en annan och ännu större fråga?

Bo Bernhardsson

Skribent: Bo Bernhardsson