Under DN-rubriken “2008 hoppets år för politikerna” gav alla de fyra borgerliga partisekreterarna nyårslöftet att framöver på allvar ta upp kampen om snällheten med socialdemokraterna.
Välfärden är den viktigaste politiska frågan framöver, var de rörande överens om. Efter tolvårigt socialdemokratiskt regeringsinnehav där orättvisorna bara ökade och ökade och efter ett första borgerligt regeringsår som ”kanske varit lite hårdhänt” mot somliga, ska allianspartiklarna nu satsa på att åka ut och i Reinfeldtinspirerade studiebesök ”lära känna” välfärdens institutioner, titta gamla tanter djupt i ögonen och försöka förstå den komplicerade aritmetik som gör att vanligt folk gillar schyssta ålderdomshem och rena skolmatsalar.

”Nu är det moderaterna som ska leda Sverige mot rättvisa och minskade klyftor”, lovar Schlingmann i Aftonbladet på nyårsdagen och lägger för säkerhets skull till att man ska återställa den urholkade kvaliteten i klassiska socialdemokratiska paradgrenar som vård-skola-omsorg och bättre arbetsgemenskap. De pengar som tjänas in på sålt SBAB och Vin & Sprit ska läggas på välfärd och den oansvariga, omoderna och orättvisa politik man eventuellt fört hittills ska bli ansvarig, modern och, framför allt, rättvis. Och så håller man tummarna för att väljarna glömmer snabbt.

Inte heller Kristina Alvendals (jämställdhetspolitisk talesman för moderaterna innan valet 2006) jämställdhetspolitiska uttalanden om att ”Strukturer? Bah! Vi är alla individer!” gäller längre. I stället har den Borgska aversionen mot leksaksaffärernas rosa och blå avdelningar och konstaterandet att det går att vara både moderat och feminist (dock inte ”den mer extrema sorten”, vilket han noga påpekade i en eftervalsintevju i SvD) kommit att bli en alltmer gängse uppfattning. Man ska vara snäll mot tjejerna och avskaffa patriarkatet genom jämställdhetsbonusar och uppmuntrande starta-eget-bidrag. Kvinnorna som Reinfeldt lyssnar på ska känna att de blir hörda trots att de systematiskt fortsätter att välja arbeten inom lågavlönade sektorer. Man ska satsa på välfärden.

Och miljön ska moderaterna vara snälla mot, men framför allt ska EU vara snällt mot miljön. Och nedrustning av försvaret blir en märklig symbolfråga för de nya, mjuka, moderaterna, liksom hårdare reglering av friskolorna tilläts bli ett Björklundskt förslag precis efter att socialdemokraterna valt att lämna utrymme till vänster i den frågan. Till och med ÖB är snäll dagarna efter jul och tycker att det är helt OK att minska den materielbudget som för ett halvår sedan inte kunde skäras ned alls. 2008 ser ut att bli ett snällt år för svensk höger.

För socialdemokratin blir detta en svår nöt. Vem kommer att minnas de hårda åren i nästa valrörelse när miljon efter miljon pumpats in i välfärden och ingen känner välfärden så väl som de som alldeles nyligen gjort studiebesök i den? Det är enkelt att se partiledardebatten framför sig: Mona – prata inte med mig om klassamhället, jag känner det och jag hatar det. Fredrik – prata inte med mig om klassamhället, jag har besökt det och jag gillade det inte. Vem tror på att socialdemokraterna är mer rättvisa när alliansen har pengarna att vara rättvisa med? Vem tror på att socialdemokratin står för världens bästa välfärd när allianspartierna tar symbolutrymme till vänster om socialdemokratin i olika välfärdsfrågor?

Svaret är att det kan bli svårt, till och med mycket svårt, för oss. Just när vi lärt oss att bemöta de nya moderaterna, måste vi lägga om och lägga an mot de mjuka välfärdsmoderaterna. Här krävs att man är förutseende. Motoffensiven måste handla om kvalitet, kvalitet, kvalitet. Kvalitet kommer att vara the new black. Efter ett 90-tal och 00-tal av valfrihetsvurm, blir 10-talet kvalitetens årtionde i välfärdsfrågorna. Friskolorna urholkar utbildningskvaliteten, liksom privatisering av vård är ett enormt samhälleligt resursslöseri i en tid när allt större krav ställs på välfärden.
Kvalitetsfrågorna hos de offentliga arbetsgivarna blir allt viktigare i en tid när fler måste jobba längre för att försörja ännu fler. Att folk slås ut eller jobbar i lågproduktiv privat hushållsservicesektor när de behövs i den gemensamma välfärden är extremt dyrt och urholkar kvaliteten i välfärden.

Kvalitet kostar, kvalitet handlar inte om avknoppning, privatisering och utmanarrätt – det har vi testat och det funkade sådär. Kvalitet handlar om pengar och prioriteringar. Ganska mycket pengar. Skattepengar. Gustav Möller sade en gång att ”endast det bästa är gott nog åt folket”. Kvalitet är vänster, mer vänster än moderaterna någonsin vågar bli. Socialdemokratin måste ta tag i kvalitetsfrågan, annars blir vi omsprungna i välfärdspolitiken.

Kajsa Borgnäs

Skribent: Kajsa Borgnäs