KRÖNIKA. Man behöver bara ta en titt på rubrikerna i gårdagens brittiska tidningar för att förstå att ett statligt beslut om att stödja byggandet av nya kärnkraftverk kommer att mötas av massivt motstånd, inte minst från politiker och forskare som gått i spetsen för en ny klimatpolitik.

I motsats till i Sverige har den brittiska kärnkraftsindustrin inte varit förhindrad att ansöka om att få bygga nya reaktorer. Och det är inte de statliga regleringar som nu ska ses över för att jämna vägen för en kärnkraftsutbyggnad som varit de egentliga hindren utan osäkerheten i investeringarna. Det handlar om elproducerande system med enorma initialkostnader, som tar lång tid att projektera och bygga och där de ännu olösta avfallsproblemen utgör en kostnad som måste bäras av flera generationer i framtiden.

Hur stora är det egentligen ingen som vet. Men kärnkraften är överallt förknippad med ett dolt subventionstänkande där de egentliga kostnaderna antingen från början vältras över från de privata producenterna till skattebetalarna eller tas ut av framtidens konsumenter i form av stegrade elpriser.
Inte konstigt att den förra brittiska ”satsningen” på ytterligare tio kärnkraftverk på 1980-talet blev ett enda verk. En verkligt marknadsutsatt kärnkraftsindustri på en liberaliserad energimarknad som den i Europa är något av en anomali. Atomkraftens vänner vill helst av allt ha en trygg statlig hand att hålla i om det nödvändiga riskkapitalet ska fram.

En sådan hand sträcks nu fram av Gordon Brown och de svenska reaktorkramarna applåderar. Sedan i höstas drivs också, visserligen en smula försiktigt men likväl målinriktat, en kampanj från än så länge enskilda socialdemokrater som EU-motståndaren Sören Wibe och Aftonbladets förre chefredaktör Rolf Alsing för att få socialdemokraterna att säga ja till kärnkraftsutbyggnad.
Omsorgen om jobben, välfärden och klimatet anges som skäl för ett ”nytänkande” som vid närmare granskning visar sig vara en återgång till den energipolitik som bedrevs för trettio, fyrtio år sedan.

Det är en fantastisk uppgivenhet bakom dessa argument även om ingen naturligtvis betvivlar att Alsing och Wibe verkligen oroas av den globala uppvärmningen och också av det skälet vill vrida klockan tillbaka till 1900-talets mitt med den tidens okomplicerade syn på tillväxt och den nya atomkraftens välsignelser.
Att deras rekommendation skulle tränga ut satsningar på energieffektivisering som kan ge resultat på kort sikt och massiv, jobbskapande utbyggnad av förnybar energi ur både statsbudgetar och privata investeringskalkyler verkar inte bekymra.

Men just det bekymrar forskare som tar klimathotet på lika stort allvar som de mångfaldiga hoten från ett oändligt antal nya framtida kärnkraftverk i säkra och osäkra delar av världen.
En av dem är professor Christian Azar, medlem av regeringens klimatkommission och expert i FN:s klimatpanel (den som fick Nobels fredspris). Han avvisar kärnkraftsspåret främst med hänvisning till det som atomkraftskramarna aldrig talar om – risken för kärnvapenspridning. Men han menar också, i en intervju i Dagens Nyheter i höstas, att en kärnkraftssatsning skulle sända signalen att Europa inte tror att man kan klara detta med förnybar energi och effektivisering:
”Kärnkraften behöver klimatet mer än klimatet behöver kärnkraften.”

Jag misstänker att professorn i resursteori Azar med denna talande sammanfattning kommit sanningen närmare än före detta kvällstidningsredaktör Alsing från det soliga Karlstad.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 10 januari 2008

Skribent: Håkan Hermansson