KRÖNIKA. För dagen talar ingen amerikansk presidentkandidat särskilt högt om Irak med undantag av republikanen John McCain. Men han gör det desto mer eftersom han var den ende som applåderade Bushs truppförstärkning 2007.

Förklaringen är att det senaste halvåret har varit mindre blodigt än på länge, mätt med Irakkrigets groteska mått. Den vikande kurvan förklaras av de 30 000 färska trupper som sattes in i Bagdad. Men också av en ny amerikansk taktik som går ut på att beväpna tidigare sunnimuslimska och ofta Saddamtrogna miliser. Samt det faktum att shiiternas mest radikala milis åtminstone tillfälligt tillämpar en slags vapenvila, möjligen på uppmaning från Iran.

Den sammantagna effekten så långt är färre krigsrubriker i amerikanska media, en spirande ”ljus i änden av tunneln”-känsla hos krigsförespråkarna och en allmän känsla av att det finns viktigare och mer närliggande saker att diskutera ett valår än kriget.
Bara demokraten och krigsmotståndaren Barack Obama och, som sagt, hans motpol John McCain väljer självmant att ta upp ämnet. Om inget dramatiskt inträffar i Irak under månaderna fram till partiernas val av kandidater så lär det största amerikanska militära misstaget sedan Vietnamkriget och det som också skördat flest amerikanska militära offer bli något av en icke-fråga. Och detta efter ett år, 2007, som såg fler amerikanska soldater dö i Irak än under något annat år efter snart fem års krig.

De irakiska offren har ingen plats i det amerikanska valet. De är och förblir statister i ett drama som från krigsutbrottets första dag beskrivits som en uppgörelse mellan USA och islamsk terrorism. USA valde plats för rond två i denna uppgörelse och det råkade bli Irak.

Men även om de verkliga skälen till kriget nu tycks ha tonat bort och tonats ner till något som liknar historia, något som i huvudsak ligger bakom presidentkandidaterna och de amerikanska väljarna – för dagen mer bekymrade av höga oljepriser och jobbflykt – så lär Irak bli den första mardröm som möter en ny president.

Skälet är att inga grundläggande problem har lösts i Irak. Det minskade våldet är just ett minskat våld. Dödandet har inte upphört, det har delvis flyttat till andra provinser eller – som i Basra – övergått till ett vardagligt terrorstyre. USA:s militär gör sig inga illusioner om att det inte kan tillta och riskera att övergå i regelrätta inbördesstrider om amerikansk trupp tunnas ut eller dras tillbaka i stor skala.
Framför allt har inga som helst framsteg gjorts under alla dessa år i försöken att hitta politiska lösningar på maktfördelningen, kontrollen av oljetillgångar och att försona Iraks religiösa och etniska grupperingar till något som liknar ett statsbygge. Även utan Al Qaida är och förblir Irak ett till tänderna beväpnat stycke öken mitt i världens mest instabila område där de krafter som drar isär är starkare än de som förenar.

Detta är George W Bushs arv till sin efterträdare – demokrat eller republikan, krigsmotståndare eller militant hök med Bushs egen övertro på militära lösning av ett problem där USA utgör en stor del av problemet och hittills bara har förvärrat det.
Kan en Barack Obama eller en Hillary Clinton frigöra USA från den irakiska katastrofen? Om någon av dem blir vald blir det deras första och högst prioriterade uppgift. Men för dagen är det alltså inget de talar särskilt högt om i USA.
Och om irakierna, de hundratusentals döda och lemlästade statisterna i det pågående dramat, talar de numera inte alls.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 4 december 2008

Skribent: Håkan Hermansson