Så här var det för oss

KULTUR Varannan kvinna som dödas, dödas av sin man, pojkvän eller före detta. I genomsnitt sker 17 sådana mord varje år. De föregås ofta av misshandel och hot och det borde därför gå att stoppa gärningsmännen innan de gjort värre skada. Men bara var fjärde fall av misshandel anmäls. Och av dem klaras bara var fjärde upp.

I Mias Systrar tecknas tre misshandlade kvinnors öden. Vi möter Leila, som klarar sig undan ett tvångsgifte och nu riskerar att mördas av sin släkt. Annette som flyr från misshandeln via ett amerikanskt skenäktenskap. Och Veronika, som inte hinner undan.
Maria Eriksson och Kerstin Weigl har träffat dem och återberättar lojalt deras historier, ibland med uppbackning av dagboksanteckningar och myndighetsdokument. Just svårigheten att sätta stopp för männen i tid blir tydlig. Polisen avskriver, socialtjänsten velar, åklagaren misstänker smutskastning. Kvinnojourerna försöker, men det krävs, förstår man, ganska mycket dådkraft från kvinnorna själva och deras vänner om de ska få hjälp. Det är ett problem eftersom de ofta har ambivalenta känslor – det handlar ju om män de älskat – eller redan, i fallet Veronika, är nedbrutna av åratal av manipulationer och misshandel.

Mias systrar ger inte så mycket ny kunskap utöver vad man kan läsa i till exempel Brottsförebyggande rådets rapporter, utan bekräftar tesen att det är männens extrema kontrollbehov – svartsjuka och separationsproblem – som utlöser det dödliga våldet. Perspektivet är ensidigt; myndighetspersoner och brottslingar kommer inte till tals. Här handlar det inte om att reda ut, utan om att bära vittnesbörd. Det är ett problem för den som vill begripa våldet – och det samhälle där det fortgår – och författarna borde kanske ibland ha försökt att analysera snarare än att dramatisera. Men i en tid då både Roks och hela idén om könsmaktsordningen dragits i den mediala smutsen känns den subjektiva versionen som ett statement: kalla det vad ni vill, så här var det för oss.

MIAS SYSTRAR
Maria Eriksson och Kerstin Weigl
Ordupplaget

Skribent: Petter Larsson