Kriminell humanism

KRÖNIKA. I juni 2004 plockade det tyska fartyget Cap Anamur upp 37 afrikanska migranter som befann sig i sjönöd på Medelhavet. De förde dem till Italiens kust. Först hindrades de att gå i land och omringades istället av krigsfartyg och kustbevakning. När tillståndet slutligen kom fängslades fartygets befälhavare, anklagade för att främja illegal invandring.
Migranterna placerades i läger och alla utom en återsändes rekordsnabbt till sina hemländer, utan att få sina asylansökningar prövade.
Cap Anamur ägs av den tyska hjälporganisationen med samma namn, som grundades för att rädda vietnamesiska båtflyktingar 1979 och som sedan dess bedrivit liknande humanitär verksamhet världen över.
Då, när de hjälpte folk att fly från Vietnam, hyllades de som hjältar. Stödpengarna strömmade in och nästan 10 000 båtflyktingar fick asyl i Tyskland.
Nu betraktas de alltså som kriminella.

Den 8 augusti i år inträffade samma sak igen, då tunisiska sjömän räddade 44 personer ur en överfull gummibåt. Man underrättade myndigheterna över radion, men eftersom de räddade var utsvultna och det dessutom fanns barn och gravida kvinnor ombord, vägrade kaptenen ta dem till Tunisien, och gick istället till närmaste hamn – i Italien. Besättningen fängslades.

I måndags (17 dec) återupptogs rättegången mot tyskarna. I onsdags (19 dec) den mot tunisierna.
Om de fälls kan de dömas till mellan ett och femton års fängelse.
Då har den mest självklara humanitära handling, att rädda människor ur livsfara, plötsligt blivit ett brott.
Och även om de frias har den politiska signalen gått fram. Vem kommer att rädda människor i sjönöd, om man vet att häkte och åtal kanske väntar?

Klyftan mellan vackra ord och brutala handlingar kunde knappast varit större.
För vad menar den Europeiska unionens stats- och regeringschefer när de i förslaget till nytt fördrag skriver att unionen ”har inspirerats av Europas kulturella, religiösa och humanistiska arv, ur vilket de universella värden har utvecklats som utgörs av människans okränkbara och oförytterliga rättigheter liksom frihet, demokrati, jämlikhet och rättsstaten,”?
Ja, uppenbarligen inte att detta ska gälla de icke-människor som varit klumpiga nog att råka födas utanför unionens gränser. Dem kan vi till och med låta drunkna.

Mycket tyder på att det handlar om en politiskt dirigerad process, inte bara om en åklagarmyndighet som fått lagen om bakfoten.
Redan medan Cap Anamur väntade på att få lägga till uttalade de tyska och italienska inrikesministrarna vid en gemensam presskonferens att det nu ”gällde att förhindra ett farligt prejudikat” (Die Taz 17 december 2007). Italiens inrikesminister sa i samma veva till det italienska parlamentet att ”De är illegala immigranter utan rätt till humanitär hjälp” (Independent 24 juni 2004) Och överåklagaren i Agrigento, där rättegångarna hålls, uttalade i november förra året att man ”av rättsliga och politiska skäl är tvungen att förhindra att sådana handlingar upprepas, även när de utförs med ädla motiv. Annars riskerar vi att släppa in trojanska hästar, med vilka tusentals människor skulle kunna komma hit.” (ARD 26 november 2006).
Det är avslöjande kommentarer. För en gångs skull ligger rädslan för migration i så öppen dager att den faktiskt överensstämmer med de rika ländernas försök att med vilka metoder som helst hålla jordens fördömda borta.
På så vis står omvänt också den europeiska migrationspolitiken nu inför rätta i Italien, avklädd sin retoriska fernissa.

Skribent: Petter Larsson