Förre chefsekonomen Roland Spånt är inte längre TCO:s och tjänstemännens officiella röst i den ekonomiska debatten. Men han hörs ändå. Obekväm och oftast på tvärs mot vad kollegorna i ekonomskrået alltid rekommenderar som ovillkorliga lösningar på Sveriges problem i globaliseringens tid.

Han gillar starka fackföreningar. Han gillar stark fördelningspolitik och han gillar en politik som gör det möjligt för många att förena utbildning, föräldraskap, arbete och familj. Tron på den svenska modellen med en stark offentlig sektor och en arbetsmarknad byggd på avtal mellan starka parter har löpt som en röd tråd genom det mesta han sagt och skrivit under alla år.

Därför hamnade han, närmast automatiskt, på nej-sidan i debatten om svensk anslutning till EMU. För ekonomen Spånt handlade det om att bevara och utveckla en framgångsrik ekonomisk modell och inte byta ut den mot en politisk tvångströja vävd av nyliberala drömmar.
Därför blev han den som formulerade de mest dräpande ekonomiska motargumenten mot statssubventionerade hushållsnära tjänster, en satsning på lågproduktiva jobb i en tid där behoven av välutbildad arbetskraft i vård och omsorg är större än någonsin.

I EMU-frågan har verkligheten hittills gett honom rätt. Men är trots allt striden för den svenska välfärdsmodellen på väg att förloras? Vad kan och vad vill den nya regeringen göra under de fyra år de har på sig att lägga om den politiska och ekonomiska kursen?
Det som nu sker i svensk och internationell politik har Roland Spånt beskrivit som kapitalets revansch i en nyutgiven skrift som heter just så. Och redan i boktiteln ställer han frågan om löntagarna kan komma tillbaka.

Om påståendet om en kapitalets revansch är sant vad är då de viktigaste besluten i den riktningen som hittills genomförts av alliansregeringen som man kan räkna med kommer att få bestående effekt på samhällsutvecklingen?
– Det är alla beslut som skapar klyftor mellan de som har jobb och de som är sjuka eller arbetslösa, försöken att bryta upp sammanhållningen inom löntagargrupperna. Typ a-kassan och sjukpenningen.
– Om man verkligen lyckas skapa en sådan klyfta löser man upp det sammanhållande kittet i samhället och kan komma in på en kurs där en stor del av väljarna har det ganska bra och tar till sig till en egoistisk attityd mot de andra.

Lyckas man med det, tror du?
– Om den här alliansen får, inte fyra men åtta år på sig kan det inte uteslutas. Glöm inte att till exempel centerpartiet numera har flera miljarder till sitt förfogande för att rulla ut en mäktig propagandakampanj inför kommande val. Näringslivet har också ofantliga propagandaresurser till sitt förfogande.

Alliansen kan ju regera i princip obehindrat i ytterligare tre år. Men hur ser motståndsstrategin ut, vilka motkrafter kan sättas in mot den nuvarande politiken?
– För det första kan vi ju se att den här regeringen redan misslyckats med att göra det som en bra regering bör klara av, nämligen att föra en politik den kan få förståelse för under hela sin regeringsperiod. Opinionssiffrorna är usla. Men efter tre tuffa år lär de satsa allt på ett kort månaderna före valdagen och dränka väljarna i valgodis samtidigt som de rullar ut mäktiga reklamkampanjer för att vrida opinionen i sista stund. Ungefär efter det mönster som vi såg i EMU-kampanjen för några år sedan även om det då blev fiasko för näringslivets halvmiljardsatsning på ett ja.
– Jag tycker att det här sättet att driva politik är djupt obehagligt.

Så, vad ska då en vanlig medborgare eller medlem i facket göra?
– Varje individ för sig och tillsammans måste undvika att se de andra, de sjuka och arbetslösa, som missbrukare. För propagandan på den här punkten är mycket intensiv och mycket försåtlig: de sjuka är egentligen inte sjuka, de arbetslösa är egentligen inte arbetslösa. Gå inte på propagandan om slöhet och fusk. I själva verket är det så att arbetare och tjänstemän sitter i samma båt med osäkra jobb. Därför måste vi stålsätta oss mot vi och dom-tänkandet från och med nu.

Du har ju i många år jobbat i en facklig organisation och kan nu bedöma facket utifrån. Vad är det svenska facket styrka och svagheter?
– Styrkan är ju fortfarande den unikt höga organisationsgraden och att också tjänstemännen i Sverige är fackligt organiserade. Lägg till väldigt kunniga ledningar, uppifrån och ner i organisationen till lägsta klubbnivå.
– Svagheter? Ja, det är naturligtvis det stora medlemsraset som beror på kostnadsökningarna och den borttagna avdragsrätten.

Ser du då en risk för att den svenska fackföreningsrörelsen går samma öde till mötes som facken i övriga Europa? I Tyskland är ju till exempel numera bara 38 procent medlemmar i facket, i det gamla Östtyskland inte fler än 16 procent.
– Vi ska helt enkelt inte hamna där. Men samtidigt, på en allt tuffare arbetsmarknad i en allt hårdare värld finns naturligtvis en risk att facket amerikaniseras. Med det menar jag att bara de tuffaste och mest militanta, de som kan stå ut med att ständigt trakasseras, tar över.
– Det betyder slut på samhällsansvar i medlemmarnas intresse, fler konflikter, mer egenintresse och mindre facklig sammanhållning. Ingen Wanja Lundby-Wedin, ingen Sture Nord utan ett tuffare garde. Hut går hem.

När vi är inne på jämförelser med övriga Europa – är EU ett användbart verktyg för den som vill ha något annat än avregleringar och nyliberal politik?
– Nej. Vi kan inte ta Sverige ur EU, det beslutet kan inte göras om. Men EU har som slutmål att avreglera hela Europa, en politik som förstärkts genom Östeuropas inträde. Den svenska EU-omröstningen genomfördes när Sverige befann sig i djupaste kris och utan självförtroende och det fanns vanföreställningar om lägre ränta. Idag hänger kollektivavtalen på gärdsgården i EU-domstolen. Byggnads har blivit av med sina mätavgifter. Botten nåddes med kommissionären Bolkesteins förslag till tjänstedirektiv. Och alla, också facket, var
mycket sena med att se nackdelarna och hoten.

Ändå, nästa politiska val är EU-valet 2009. Vad bör socialdemokratins och fackets kampanj inför det valet handla om?
– Är hela konstruktionen kanske körd då? Jag vet inte. Men vi måste fråga oss om vi verkligen vill ha ett federalt Europa eller gå en mer mellanstatlig väg där man inte påtvingar länderna ett samarbete som medborgarna inte vill ha.
– Ute i Europa har socialdemokraterna andra problem och mål än i Sverige och därför kan vi inte ha en gemensam plattform. Jag förstår mycket väl att socialdemokraterna i länder som Belgien, Italien och Spanien är federalister och vill ha en överstatlig union för att förhindra
att deras länder faller isär.
– Men jag har inte upptäckt sådana spänningar här, mellan skåningar och norrlänningar till exempel.

Säger den förarglige pensionären Roland Spånt och återgår till den barnpassning som han var mitt uppe i när Efter Arbetet avbröt hans förmodligen oavlönade hushållsnära sysselsättning.

Ur Efter Arbetet Nr 3 2007

Skribent: Håkan Hermansson