NYHETER & REPORTAGE. I mitten av oktober utbröt bråk i den tyska socialdemokratin, när partiordförande Kurt Beck föreslog att a-kassan för äldre skulle förlängas. Han fick mothugg av arbetsmarknadsministern Franz Müntefering, men avgick efter viss offentligt skrammel med segern.

Detta ska antagligen inte bara ses som ett lite oviktigt internt käbbel, utan kanske också som en försiktig signal om att det tyska liberaliseringsexperimentet är på väg att omprövas – åminstone av socialdemokraterna.
Det är i så fall knappast underligt. Deras opinionssiffor har fallit dramatiskt i takt med att arbetsmarknadsreformerna – de så kallade Harz-lagarna – genomförts och är nu nere i 26-27 procent. I en mätning föredrog till och med en majoritet av de egna väljarna kristdemokraternas Angela Merkel som förbundskansler.

Grundtanken bakom Hartz-reformerna är mycket enkel: det är bättre med skitjobb än inga jobb alls.
Nu börjar resultatet synas i form av en stadigt växande låglönesektor. Samtidigt har de otrygga jobben – tillfälliga anställningar, jobb för bemanningsföretag, praktikplatser, internships, enskilda firmor, med mera – brett ut sig, också i tjänstemannayrken.
Detta är de två stora tendenserna på den tyska arbetsmarknaden, enligt Michael Dauderstädt, som är chef för avdelningen för ekonomi och social politik vid den socialdemokratiska forsknings- och opinionsbildningsstiftelsen Friedrich Ebert Stiftung.

19 procent av de heltidsanställda löntagarna arbetar idag inom låglönesektorn, det vill säga arbeten där lönen ligger under två tredjedelar av snittlönen i landet, i praktiken under 16 000 kronor. Löner på 40 kronor i timmen är inget ovanligt.
Värst är det i östra Tyskland. Arbetslösheten i före detta DDR är dubbelt så hög, över 14 procent, som i väst. I Berlin är den 20 procent, och det finns orter där mer än varannan person går utan jobb. 36 procent har låglönejobb, mot 15 i väst.
Sammantaget betyder detta att hälften av löntagarna (14+36 procent) i östra Tyskland har en inkomst under 16 000 kronor i månaden.
Enligt fackförbundet Verdi har något mindre än hälften av alla anställda i hela landet dessutom någon form av osäker anställning.

Politiken ska inte skyllas för allt. I botten ligger vad vi kan kalla globalisering. Tyska företag förlägger enklare produktion till låglöneländer eller slås ut av konkurrens från Östeuropa, Kina och Indien. Eller också automatiserar de produktionen, ersätter människor med maskiner, som skydd mot denna konkurrens, hävdar Dauderstädt.
Men ovanpå detta kommer en arbetsmarknadspolitik som i snart tio år varit helt inriktad på en enda sak: att öka utbudet av arbetskraft.
–Politikerna har låtit sig övertygas om att arbetslösheten beror på att folk inte vill jobba. Om de har för hög a-kassa avstår de från de sämsta jobben. Därför måste de pressas, säger Dauderstädt.
Eller som det brukar uttryckas på reinfeldtska: det ska löna sig att arbeta.

Möjligen kan en sådan ”utbudspolitik” fungera i högkonjunktur, tror han. Men reformerna genomfördes i lågkonjunktur. Folk pressades hårdare och hårdare att söka jobb som inte fanns. Allt som hände var att de blev fattigare och ofriare.

Skribent: Petter Larsson