EU visar fingret mot utvecklingsländerna

När sociala hänsyn, hälsa och miljö krockar med den enda grundprincip i EU som är riktigt helig, idén om den fria marknaden, är det numera dessvärre plågsamt tydligt vilken idé som är den starkaste.

Allra tydligast framgår det av EU:s politik mot utvecklingsländerna. Tre aktuella exempel borde röra upp himmel och jord i stället för att, som nu, begravas i teknokratisk förhandlingsprosa och diskuteras långt bort från den europeiska hemmaopinionen. För vad EU gör utanför den egna tröskeln avslöjar skoningslöst de värderingar som unionens tjänstemän och flertalet regeringar menar ska gälla också här.

Kristdemokraten Anders Wijkman slog för några veckor sedan larm i en debattartikel på internetsajten Europaportalen om den linje som EU driver i pågående förhandlingar i WTO om handelsliberaliseringar på alkohol- och tobaksområdet.
I utvecklingsländerna där alkohol och tobak är växande folkhälsoproblem utöver hiv/aids och fattigdomsrelaterade sjukdomar kräver EU-kommissionen inte bara att marknaderna öppnas upp för de egna sprit -och tobaksbolagen och att handel och marknadsföring sker obehindrat.

Ländernas rätt att begränsa reklam eller reglera handeln i syfte att stärka folkhälsan, över huvud taget lagstifta nationellt på det här området, ska dessutom begränsas.
Sverige har inte protesterat utan ansluter sig till EU:s linje. Wijkmans begäran om en förklaring från handelsministern har hittills mötts med tystnad, bekräftar han när jag ringer upp honom.

Exempel två, om marknadens behov av fri tillgång till lämplig arbetskraft. För några veckor sedan lanserade EU-kommissionären Franco Frattini idén om att välutbildade från utvecklingsländerna skulle kunna få ett ”blue card” och tillgång till EU:s arbetsmarknad. Han påpekade att USA med sitt ”green card” idag attraherar 55 procent av utvecklingsländernas högutbildade men bara 5 procent lågutbildade. Europa tar emot 85 procent lågutbildade och bara 5 procent läkare, ingenjörer och så vidare. Siffror som uppenbart skulle vändas till sin motsats.
Nu reagerar flera afrikanska regeringar mot vad de ser som europeisk rovdrift. Sydafrikas hälsominister sade på ett möte i Bryssel i fredags att ”vi har inte råd med en europeisk politik som tar de få utbildade inom sjukvården vi ännu har kvar”. Och en marockansk juristprofessor fyllde på med att ”detta är en ny form av kolonisering och diskriminering”.

Det är inte Afrikas behov utan europeiska företagsintressen som gäller när EU konkretiserar sin politik. Vilket blir ännu tydligare när EU:s handelskommissionär Peter Mandelson nu kräver att Afrika avskaffar sina importtullar på jordbruksprodukter samtidigt som EU behåller sina jordbrukssubventioner. Han sägs också ha använt fortsatt bistånd som påtryckningsmedel i EU:s förhandlingar om ett nytt handelsavtal med sina afrikanska motparter.

För dem som ser europeiskt samarbete och europeisk integration som ett värde i sig är det djupt problematiskt att se EU utvecklas mot en övernationell struktur där den totalt amoraliska fria marknadsdoktrinen ständigt utvidgar sin verkningsgrad på område efter område.
Blir dessutom EU:s beslutsprocess alltmer oåtkomlig för demokratisk påverkan och den politiska eliten alltmer ovillig att diskutera unionens politik med sina egna befolkningar riskerar hela projektet, också dess goda delar, att haverera.

Idag styr marknadsfundamentalisterna EU. I folkens namn, men alltmer sällan i alla folks intresse. Det var inte det EU jag var med att rösta in Sverige i.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 31 oktober 2007

Skribent: Håkan Hermansson