Medan de politiska reportrarna, kulturskribenterna och den politiska oppositionen sysselsatt sig med att i en tämligen moralistisk kampanj avsätta en statssekreterare som varit eller inte varit alltför berusad för att göra det jobb hon skulle ifall en katastrof hade drabbat landet har riksdagen inte legat på latsidan. I onsdags klubbade man lite mer i tyshet igenom en lagändring som minskar löntagarnas frihet och rent faktiskt kommer att göra livet surt för tusentals människor.

Den så kallade jobbgarantin är naturligtvis ingen jobbgaranti. Det enda som utlovas är mindre pengar. Redan efter 100 dagar på a-kassa kommer alla under 25 år få nedtrappad ersättning från 80 till 70 procent av sin tidigare inkomst. (Vi över 25 år får 80 procent i 200 dagar.)

Detta är direkt statligt påbjuden diskriminering. Dessa unga – vuxna medborgare – betalar lika mycket som alla andra till a-kassan men får, enbart på grund av en godtyckligt satt åldersgräns, tillbaka mindre. Det är, som LO och TCO, påpekat, rent av mycket möjligt att det strider mot FN-organet ILO:s konvention 168, vilken förbjuder sådan åldersdiskriminering.

Det är också mycket möjlig att flykten från a-kassa nu ökar ytterligare. Ju mindre man får tillbaka från a-kassan vid arbetslöshet, desto mindre värt är det att betala de hutlösa avgifterna. Många yngre, som inte arbetat så länge, har redan idag svårt att kvalificera sig för a-kassa. Om deras motiv för att ens söka medlemskap dessutom undergrävs är risken stor att vi får en allt större grupp människor som helt saknar ekonomiskt skydd vid arbetslöshet. Här läggs grunden för framtidens armé av fattiga låglönejobbare.

En annan tänkbar effekt är att fler unga på grund av den oskäligt låga ersättningsnivån tvingas söka socialbidrag. På så vis lastas kostnaderna för arbetslösheten över inte bara på de arbetslösa själva, utan också på kommunerna.

Effekterna av den nya lagen begränsar sig inte bara till de arbetslösa unga, utan måste ses som ett led i regeringens aktiva försök att skapa en låglönemarknad av amerikanskt snitt i Sverige. Om det svider hårt att vara vara arbetslös, så pressas de arbetslösa att ta jobb med lägre löner än annars. Reservationslönen sänks, som det heter på ekonomspråk. Den barriär mot jobb med undermåliga villkor som en hygglig a-kassa innebär raseras. Detta är ingen beklaglig baksida, ingen oavsedd konsekvens, utan själva poängen med lagändringen, som regeringen hela tiden hävdar ”ska öka de ekonomiska incitamenten att söka arbete eller välja reguljära studier”.

På så vis skapas en låglönemarknad med politiska medel. Det gör också dem som redan har jobb mindre fria. Med hotet om fattigdom kan löntagarna disciplineras. Vem vågar ta strid och ställa krav på sin arbetsplats, eller kanske rent av säga upp sig, om villkoren för arbetslösa är usla?

Och Ulrica Schenström?
Ja, eftersom om hon nu faktiskt hade jourtjänst så är det rimligt att hon avgick.
Och det behövs ju händer i vården.

Skribent: Petter Larsson