Ny make up, ny outfit när makten ska säkras

Visst är det ett nytt moderat parti som nu går vidare mot det enda mål som räknas för den nya ledargenerationen, att behålla makten också efter valet 2010.

Låt det bli sagt med en gång: det är inte fult att eftersträva makt. Och om det är något som Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och partisekreteraren Per Schlingmann tidigt insett så är det att politisk makt möjligen kan erövras men inte behållas i längden om budskapen signalerar socialt inskränkt högerpolitik i lätt igenkännlig förklädnad.
Inte i Sverige. Inte ännu och sannolikt inte heller i en nära framtid.
Därför har den tänkande trojkan i det regeringsparti, som när det förra gången skulle genomdriva den enda vägens politik regerade sig sönder och samman, dragit de rätta slutsatserna om just budskapen.

För att bli ett stort parti går det inte att provocera den halva av väljarkåren som är kvinnor. Därför har Fredrik Reinfeldt rest runt för att ”lyssna in” situationen för ”utsatta” kvinnor i den offentliga sektorn. Anders Borg talar om feminism. Alla nya moderater talar nu om välfärden som nästa stora projekt. Könsneutrala äktenskap är bra, de enda som utmanas är konservativa medelålders män i alla partier samt en bibeltrogen minoritet som en förnyare av Reinfeldts kaliber lätt kan bortse ifrån.

Miljön ska också in i ett partiprogram och i ett parti där dessa frågor tidigare aldrig haft en plats. Det som igår var flum och hot mot ekonomin blir nu allvarsamma utmaningar som de nya moderaterna tar sig an med stor seriositet.
Vad har partitänkarna mer lyssnat in från den stora väljarkåren? Jo, att moderaterna ännu betraktas som de främsta företrädarna för den ekonomiska överklass som avskyr skatter som drabbar dem själva och som genom alla år sett till att partiet främst ägnar sig åt deras problem.
Bort det, säger den nya ledartrojkan. PR-begåvningen Schlingmann viskade i Reinfeldts öra och vips hade partiet plötsligt inte längre några kärnväljare.

Så den som vägrar se att vi har att göra med ett nytt moderat parti lär få problem från och med nu. Återstår frågan vari det nya ligger.
För det första kan konstateras att även om ombuden på partistämman lät sig besegras i en rad symbolfrågor, kördes över i andra och ålade sig munkavle när den nya retoriken blev alltför outhärdligt socialdemokratisk i ordval och framtoning så finns de kvar. Det är dom som är partiet. I landsting, regioner och i ett stort antal kommuner där de har makt och utövar den på ett sätt som inte har något som helst samband med ledartrojkans softade PR-språk.

I det moderata Sverige på lokal och regional nivå förs en stundtals mycket brutal politik, där gör sig partiets särintressen breda och där kan Fredrik Reinfeldts ”utsatta” kvinnor i offentlig sektor inte räkna med något gehör från moderata politiker som aldrig levt och aldrig kommer att leva i deras vardag.

För det andra har den moderata politiken på nationell nivå, och nu talar vi om verkligheten och inte om budskapen, hittills genomskådats som just kall klasspolitik i besuttna särintressens smak. När Reinfeldts kluvna tunga slinter kan han själv tala om de arbetslösa i Rinkeby som en särskild sorts arbetsovilliga, som när han från Vaxholm raljerade med Mona Sahlins val av mötesplats i somras.

Men visst är partiet förnyat. En ung, i egna ögon säkert smart och onekligen PR-begåvad partielit har omskapat budskapen i en närmast orwellsk anda.
Allt, precis allt, hänger nu på styrkan i propagandakampanjen de sista veckorna före valet 2010.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 29 oktober 2007

Skribent: Håkan Hermansson