Den 6 oktober 2005 stormade 1500 personer taggtrådsstängslen kring de spanska enklaverna i Marocko, Ceuta och Melilla. Det var det tredje stora försöket att korsa gränsen på några få veckor under vilka 14 personer dödades. De trampades ner eller sköts av gränsvakter. Sen byggdes stängslen dubbelt så höga.
Kontrasten mot de glädjescener som utspelades då folkmassorna stormade gränsövergången vid Bornholmer Strasse i Berlin 16 år tidigare kunde knappast varit större.
”Själva luftens kemiska sammansättning förändrades och omvandlades till champagne” skriver till exempel den brittiske historikern Frederick Taylor i ”Berlinmuren”, där han med bygget av ”den antifascistiska skyddsvallen” 1961 i centrum skissar DDR:s historia, eller i alla fall de ledande manliga politikernas.
Taylor skriver en faktatät mainstreamhistoria, där Västmakterna är mesiga (utom Thatcher och Reagan) men goda. Ryssarna och småstalinisterna i DDR är brutalt effektiva och illsluga. Och Berlinborna är ädla offer, ständigt hotade av Walter Ulbrichts nya ränker och rädda att bli övergivna av USA.
Hans verkliga hjältar är de organisationer som med tunnlar och falska pass smugglade ut hundratals människor ur den stängda staden. (DDR-regimen brännmärkte dem förstås, med ett ordval som är helt nutida, som människohandlare.)
Och så förstås, alla de människor som plötsligt slutade vara rädda och gick ut en novembernatt och sprängde en järnridå.

Skribent: Petter Larsson