I förra veckan smittades den svenska börsen av en influensa från USA som i grunden beror på att fattiga amerikanska hushåll inte längre kan betala huslån de lockats ta för att förverkliga drömmen om att äga sin egen bostad.

Den verkliga krisen drabbar alltså verkliga människor. Amerikaner vi sällan får se på TV eller möter på svenska tidningssidor. Folk som nu ser sina hus säljas på exekutiv auktion till lågpris och sedan har en oöverstiglig skuldbörda att släpa på, kanske resten av sitt liv.
De som övertalade dem att ta lånen och som under alltför lång tid tjänat miljarder på den nu dumpade kundgruppen kan gå vidare till nya säljuppdrag i den ständigt expanderande finanssektorn.

Så fungerar systemet som nyss gav en del svenska småsparare sådan skrämselhicka att de sålde av sina fondandelar och fick lite svårare att sova om natten. Vinnare och förlorare tenderar alltid att fördela sig så att de som har mest att förlora – amerikanska låginkomsttagare med orealistiska drömmar, svenska småsparare eller anställda i plötsligt konkursade företag – också förlorar mest och har minst resurser att komma tillbaka.

Om systemet har etiska skavanker är numera något som bara biskopar eller hopplösa utopister på vänsterkanten vågar problematisera. Visst övervintrar ett begrepp som heter affärsmoral även om den egentliga innebörden upplöses i ogenomtränglig dimma vid varje ny interiör från styrelserum i banker, försäkringsbolag, revisionsföretag och storkoncerner som blottas när slöjorna någon gång lyfts och något gått snett.

Vad begreppet än kan betyda så har det hittills aldrig kopplats ihop med de enorma privata berikanden i företagens toppskikt som är ett allt viktigare inslag i den moderna kapitalismens sätt att fungera, i synnerhet i den nu glödheta finanssektorn. Glödhet för att det är global högkonjunktur och glödhet för att det är här de snabba pengarna görs – i motsats till i företag som producerar riktiga värden, till exempel byggt husen som nu auktioneras bort i USA när de förra ägarna får gå tillbaka till slummen eller den sunkiga husvagnen.

Men jag trodde i all min naivitet att uppenbara brott mot företagens egna ägare varken direkt eller indirekt kunde belönas i efterhand och under hot. Att där gick gränsen, att detta inte händer här och om det gjorde det så skulle upprördheten åtminstone nå Lars Danielsson-nivå hos dem i debatten som alltid håller moralens fana högst.
Vi tar det i korthet: Mäklarfirman Carnegie köper och säljer värdepapper på uppdrag av företag och fondförvaltare, bland ägarna finns AP-fonder, Folksam med flera ”folkliga” förvaltare av pensionspengar. I våras avslöjades att ett par anställda ägnat sig åt otillåten optionshandel som blåst upp resultatet med 630 miljoner kronor.

Denna låtsassiffra, som misstänks ha åstadkommits genom brott, låg sedan till grund för en felaktig bonus på 175 miljoner till ledning och anställda.
Aktieägarna har redan drabbats av enorma förluster och ska dessutom betala ut dessa bluffbonusar, det kan väl inte vara rimligt? Jo, annars lämnar vi Carnegie och tar jobb hos någon konkurrent säger de anställda.
En extrastämma i torsdags sa ja till utpressningen, de felaktiga bonusarna i mångmiljonklassen betalas ut på det att systemet och Carnegie kan gå vidare som om inget hade hänt.

Girighet är inne och brott inför öppen ridå kan göras lönsamt. Nog kan väl detta vara värt en synpunkt från systemets försvarare även en dag då nationen skakas av Ulrika Messings förtidspensionering.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 25 augusti 2007

Skribent: Håkan Hermansson