KULTUR. En svensk forskare som mäter växthusgaser, ett ryskt aluminiumverk som släpper ut dem och en miljöorganisation som jagar nyheter. I bakgrunden: hotet från Kyotoprotokollets krav på att man ska betala för det man skitar ner. Det är basingredienserna i Lennart Rambergs debutthriller Kyoto och Fjärilarna.

Det är ett smart upplägg och aktuella konflikter – just aluminiumverken är bland det första vi borde stänga om vi vill spara el och utsläpp.
Men storyn är lite för genomskinlig. Så fort huvudpersonerna, den ryske direktören, den medieglada miljökämpen, den unge naturvetaren, har etablerats, så är det inte helt svårt att se var de tre spåren i slutändan kommer att löpa samman. Visst, en oväntad krumbukt räddar tillfälligt den lilla spänning som finns, men ändrar egentligen ingenting. Det går som på räls.

Miljöerna är minutiöst beskrivna. Ramberg verkar veta hur en smältugn ser ut, hur man mäter fluormetan och vad som händer när isvinden stelnar i riggen. Men ibland känns det överlastat, särskilt i kontrast till de mer grovhugget yxade människorna. Även om den ryske busen får en mänsklig sida, förblir han den ryske busen. Även om Ramberg så småningom försöker rädda svartrocktjejen från stereotypen, så har han först konstruerat denna.

Behållningen ligger paradoxalt nog mest i det man slipper. Här finns ingen verklig ondska, inga knepiga perversioner, inte ett enda sexuellt övergrepp, allt det där som blivit legio när vi ska skrämmas upp. Istället: rationella intressen, må vara föga smickrande. Doktoranden drivs av rädslan för akademiskt – och socialt – misslyckande. Direktören vill rädda sin familj från den ryska kölden, frun tittar redan på hus på Rivieran. Och miljöaktivisterna har organisationens mediala överlevnad som överordnat mål.
Den är en lite cynisk människosyn – vad hände med idealismen? Men fördelen är att ingen är helt ond, ingen helt god, alla är begripliga. Det är befriande i en thrillervärld som snöat in på dunkla (över-)drifter.

KYOTO OCH FJÄRILARNA
Lennart Ramberg
Kabusa

ARTIKELN I ANNAN VERSION TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson