Flexploatering à la Sennett

KULTUR. En journalist är aldrig bättre än den artikel hon skriver i morgon.
Så skulle kapitalismens nya anda kanske kunna sammanfattas om man få tro den amerikanske sociologen Richard Sennett.
Det du gjorde igår är inte mycket värt, det är vad du antas kunna prestera i framtiden som räknas.

Sennet fick sitt verkliga internationella genombrott med ”När karaktäreren krackelerar” för några år sedan. Där beskrev han, på basis av intervjustudier, hur den starkt flexibiliserade amerikanska arbetsmarknaden skapar rotlösa, illojala och oengagerade människor. Varför gå med dig i en fackförening om du ändå bara har ett projektjobb? Varför bry dig om ungarnas skola, om du vet att du måste flytta efter jobb om något år?
Han nya essä – som är en sammanställning av några föredrag – utgår från samma grundtanke: att en ekonomi som främjar snabbhet, ytlighet och flexibilitet skapar en ny människa: orolig – och ofri.

Det har sagts förut. Sennet skriver in sig en rätt lång tradition av kritik av ”det post-industriella samhället”, som kan komma både från (en ofta kommunitaristisk) vänster och från en mer värdekonservativ höger, som alla i grund och botten söker efter slags mänskliga värden i en värld av penningrelationer.
Det hindrar inte att han är väl värd att läsa.
Om sextiotalets nya vänster och sociala rörelser bland annat måste förstås som ett rop på frihet i reaktion mot fordismens massproduktion, livstidslånga anställningar och strikta företagshierarkier – ett slags människans mekanisering – så har den nu segrat.
Men det blev inte alls som vänstern tänkt sig. Man lämnade fabrikens fängelse, men hamnade i en otrygghet som kanske inte är mindre förslavande.
Barnet åkte ut med badvattnet, välfärdsstatens trygghet och industrialisternas långsiktighet – Sennett talar om social kapitalism – har i frihetens namn trängts tillbaka och ersatts av det Pierre Bourdieux kallat flexploatering och snabba klipp.

Sennett är noga med att poängtera att hans studier mest gäller ganska små sektorer av – det amerikanska – samhället, till exempel medierna, bankväsendet och reklambranschen, men hävdar att den ideologi, den nya anda, som skapas här smittar av sig på samhället i övrigt.
Men hur djupgående är denna ”anda” egentligen? Samhället är ju sig i det stora trots allt väldigt likt decennium efter decennium. De fast anställningarna omfattar fortfarande majoriteten av arbetskraften, socialförsäkringarna är åtminstone i Sverige hyggligt omfattande, och till och med i starkt flexploaterad bransch som journalistiken, finns en viss ömsesidig lojalitet mellan uppdragstagare och arbetsgivare – helt enkelt därför att arbetet ändå bygger på personlig kontakt.
Men visst: fria blev vi inte av att lämna fabrikerna. Och vi har i tio-tjugo års tid översköljts med en dånande politisk retorik om att nu är det slut med tryggheten, pensionen hänger på börsen och du måste vara beredd att omskola dig åtta gånger eller gå under.

Kanske ska man läsa Sennett lika mycket som en ideologikritiker som en undersökande sociolog? Det han tar strid emot är en vår tids absolut starkaste idéer: att ekonomisk effektivitet väger tyngre än nästan alla andra värden.
Denna ekonomism är ohyggligt svår att ifrågasätta. Den som frågar om vi verkligen måste eftersträva tillväxt till varje pris, som pratar om att arbetet inte bara är en möjlighet till autonomi, utan också en plåga, får räkna med att bli kallad flummig bakåtsträvare, borskämd elitist eller naiv kulturkofta.

Själv tror jag man bör ifrågasätta ekorrhjulet i ett läge där sjukskrivningarna rakat i höjden, antidepressiver blivit den nya folkdrogen och till och med högern börjat tala om ett ”vardagspussel” (vilket vidrigt ord) som inte går ihop. Den diskussionen måste börja i frågan om hur ekonomin ska anpassas till människorna – och ekologin – istället för tvärtom.
Jag vet inte var den skulle kunna landa, men Sennett förespråkar bland annat att man kan dela på jobben – tre personer på två fasta tjänster, snarare än en person som får hatta mellan korta anställningar – han skriver försiktigt om medborgarlön och om att fackföreningarna borde utvecklas till mer heltäckande sociala organisationer, som inte bara är verksamma på arbetsplatserna, utan också till exempel ordnar debatter, och annat som kan skapa samhörighet, sammanhang, gemenskap.
Visst. Och tills dess lovar jag att alltid skriva en bättre text imorgon.

Richard Sennett
Den nya kapitalismens kultur
Övers: Örjan Sjögren
Atlas

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson