KRÖNIKA. Plötsligt, mitt i sommarstiltjen, kom en kraftfull och kanske för de flesta överraskande påminnelse om liv och värden bortom marknaden, politiken och det vardagliga.
En 89-årig man dog på gotländska Fårö.

Den som tror att Ingmar Bergman och hans filmer var en angelägenhet för de få, för en numera allt mer uttunnad borgerlig publik med kulturella aspirationer och böjelse för relationsproblematik eller andlig mystik har aldrig upplevt en Bergmanpremiär i en vanlig svensk stad inför en alldeles vanlig svensk publik på 1950- eller 60-talet.

En sådan gav upphov till publikrusning. Han chockade, han utmanade, väckte motvilja, skräck och njutning eller suggererade ibland fram – som i ”Sommaren med Monika” eller ”Fanny och Alexander” – en sensuell bild av oss svenskar som vi själva gärna tog till oss och som bevisligen gav oss ett drag av exotism hos andra.

I mitt eget arbetarhem och med en far som extraknäckte som biografvaktmästare och därmed blev storkonsument av Bergmans filmer under hans glansperiod sågs inte Bergman som ett udda och fjärran kulturgeni. Svårbegriplig, tja. Men inte alltid. Och varför ska man alltid behöva ”förstå” allt för att uppskatta det?
Upplevelsen kan också bestå i skådespelarprestationer som är så odiskutabelt koncentrerade och suveräna att alla resonemang om begriplighet kan läggas åt sidan.

Och om någon då, vilket skedde senare när Bergman blivit myt och svart geni och den fadersfigur som skulle störtas av en yngre generation filmskapare, sagt att Bergman var värdelös för att han inte skildrade arbetarklass hade nog farsan ryckt på axlarna.
Han hade sett för mycket film i alla genrer och med alla sorters anspråk på realism från sin pinnstol i salongen för att köpa detta icke-argument.

Nu gör alla anspråk på Bergman och låter honom postumt, han kan ju inte längre protestera, säga både det ena och det andra om sin tid. Svenska Dagbladets ledarsida rekryterar den döde på Fårö till den egna motståndsarmén mot socialdemokratin:
”Bergmans sonderingar av det irrationella, det såriga och det mörka står i skarp kontrast till den folkhemsoptimism som rådde i Sverige under större delen av filmskaparens karriär. Han brottades i offentligheten med tro, tvivel och ångest långt efter det att landet ansågs betryggande sekulariserat och socialiserat”.

För en inbilsk nyliberal borgerlighet, som till vardags annars betraktar kultur som en något udda variant av privat företagsamhet som till nöds har sitt berättigande om den kan göras lönsam på marknaden, är tro, tvivel, ångest, det såriga och mörka något som bara kan upplevas av sensibla borgerliga själar. Till exempel ledarskribenter på högertidningar.

Det allmänmänskliga hos Bergman förnekas, hans svenska politiska samtid förvandlas till hans fiende. Tanken att ett stort konstnärskap faktiskt frodades under en period som sammanföll med radikala samhällsreformer, tro på demokratisk socialism och de utmaningar av sexuella och andra tabun som Bergman själv antog förefaller outhärdlig.
Därav historieförfalskningen utklädd till vördnadsbetygelse.

En mer ödmjuk och därmed sannare bild av både Bergman och det Sverige där han skapade sina största verk ges i till exempel Guardiankolumnisten Martin Kettles betraktelse där en ung engelsmans beundran för ett svunnet Folkhemssverige förenas med beundran för en ”stor, djup och älskvärd konstnär som inte bara fick oss att se Sverige genom hans ögon utan också världen i stort”.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 1 augusti 2007

Skribent: Håkan Hermansson