KRÖNIKA. Häromveckan blev det känt att Dagens Nyheters debattredaktör Mats Bergstrand är medlem i Sällskapet, ett hemligt nätverk för mäktiga män dit kvinnor inte är välkomna. Aftonbladets journalister som skrev om detta påpekade också att nio av hans medbröder i Sällskapet fått publicera på DN debatt under våren. Några veckor tidigare skrev samma journalister om att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin var medlem i samma nätverk, och i andra artiklar listas de olika inflytelserika medlemmarna. Är de manliga sällskapen fåniga pojkklubbar för män som vill leka med varandra? Eller är de hemliga konspiratoriska grupper som ska störtas? Kanske både och, kanske ingendera. Men de utgör i högsta grad ett problem för kvinnor.

Jag tycker inte att det ska vara förbjudet för organisationer att ha kriterier, som gör att inte alla kan bli medlemmar. Kvinnojourer ska ha rätt att stänga ute män, politiska organsiationer ska vara fredade för meningsmotståndare och föreningars medlemmar ska kunna uteslutas om de motverkar föreningens syften. Det är inte en mänsklig rättighet att få vara med i vilken förening som helst. Men de måste kunna granskas, och dess medlemmar måste kunna vara offentliga. Och de av dess medlemmar vars lojalitet inte ska kunna ifrågasättas – politiker, journalister, offentliganställda högre tjänstemän – måste vara tydliga med vad den här sortens föreningar eller nätverk innebär för deras respektive yrkesroller.

Det största problemet med manssällskapen är att så otroligt mycket makt och resurser förvaltas och förmedlas där. Jobb, kontakter, uppdrag – vad vet vi ju inte riktigt eftersom vi inte får vara med. Bara att kontakter är hårdvaluta i nätverkssamhället, och att det uppenbarligen finns något värt att hålla för sig själva, eftersom så många är uteslutna. Inte bara kvinnor, utan ganska många män också.

Det tog inte så lång tid för mig som student i Uppsala att lära mig känna igen några av nålarna som återkom på kavajslagen på såväl seniora män på nationerna som vissa medstudenter. Och märkligt nog sammanföll ofta nålarna med vilka killar som så småningom fick uppdrag på nationerna eller i studentföreningar och som sedan gick vidare till bra jobb. En kompis till mig som också nyss avslutat sina studier berättade häromdagen att hon efter ett par månader på nya jobbet upptäckt att varenda man på hennes arbetsplats är medlem i någon form av helmanlig sammanslutning. Manssällskapen kanske inte syns varje dag – det är ju meningen – men jag tror inte vi ska underskatta deras konserverande kraft på en orättvis maktfördelning i samhället.

Jag tror inte att sambanden är direkta mellan manssällskap och framgång, men jag tror att det spelar roll, vilka man känner kan avgöra hur ens framtid blir. När akademien öppnas för allt fler kryper makten in i nya stängda rum. Människor med makt kommer alltid vilja behålla den makten, och hålla den inom sina egna kretsar. Den som vill omfördela till ett mer jämlikt samhälle måste ha ambitionen att omfördela inte bara resurser, utan också makt och inflytande. Och vill vi göra det, då tror jag att vi måste ta mansmaktsföreningarna på allvar.

Skribent: Marta Axner