KRÖNIKA. Public service verkar leva osäkert. Stora nedskärningar, framför allt på Sveriges Radio, ett förkortat avtal för SVT och SR, samt vikande tittar- och lyssnarsiffror. Kulturminister Lena Adelsohn-Liljerot har tillsatt en enmansutredning och det finns anledning att oroa sig för om public service även fortsättningsvis kommer att kunna vara både bred och spetsig, ha såväl hög kvalitet som förankring hos många, om man ska kunna stå för den oberoende nyhetsbevakning och fördjupning som är central för demokratin, inte minst som övriga mediamarknaden blir alltmer kommersiell och politiserad.

Men en del av regeringens kritiker från vänster riktar in sig på fel sak. Istället för att försvara slutmålet – högkvalitativ public service för alla – försvaras licensfinansieringssystemet som sådant. Och det är för mig obegripligt. Licenssystemet är föråldrat, orättvist och ideologiskt tveksamt – det finns goda skäl att avskaffa systemet och bekosta SVT, SR och utbildningsradion via skattsedeln.

Att licenssystemet är föråldrat är uppenbart. I nuvarande regler gäller att den som en tv-mottagare ska betala tv-avgift. Men det mesta av SVT:s utbud går att se på nätet. Den som äger en tv-skärm för att spela spel eller se på dvd ska betala, men inte den som ser SVT:s sändningar i efterhand på nätet – däremot den som har ett tv-kort till datorn och kan se strömmade sändningar. Begreppet tv-mottagare är ointressant i dagens situation och vi behöver ett teknikneutralt system.

Men oavsett tekniken så är licenssystemet orättvist. Eftersom licensen är en fast avgift som alla hushåll betalar innebär det att en ensamboende student betalar lika mycket i kronor som två höginkomsttagare som bor ihop. Jag betalar lika mycket i tv-avgift idag när jag har ett heltidsjobb som för ett halvår sedan då jag var student trots att min disponibla inkomst mer än fördubblats. De cirka 2000 kronorna som tv-licensen kostar per år är mycket pengar för ungdomar, studenter, låginkomsttagare och pensionärer. En skattefinansiering innebär ju att vi automatiskt betalar efter förmåga, till skillnad från dagens modell.

Det kanske största problemet med licenssystemet är att det är just en avgift och inte en skatt. Avgifter har vi ju på offentlig service som individen använder, exempelvis barnomsorg, sophämtning eller utfärdande av bygglov. Men public service är inte i mina ögon framför allt en service som ska bekostas av individen, utan en viktig beståndsdel i samhället som ska finnas tillgänglig för alla och bekostas gemensamt, mer att likna vid vägnätet, skolan eller friluftsområden. Även presstödet och stöd till kulturinstitutioner betalas ju med skattemedel där vi betalar efter förmåga, inte en fast avgift. Grunden för ett solidariskt samhälle med högt skatteuttag är ju just att vi inte betalar bara för det vi använder själva utan för det som behövs i samhället. För demokratin är starka public service-media en viktig infrastruktur som vi borde betala tillsammans. Avgiftsfinansieringen i kombination med det föråldrade teknikbegreppet gör det extra problematiskt – om det handlar om en avgift för en service, varför ska då den som bara ser på reklamfinansierade kanaler eller dvd betala tv-avgift?

Det finns anledning att kritisera och bevaka regeringens public service-politik. Men vi ska inte fastna i försvaret av ett föråldrat system, utan se framåt hur vi kan säkra finansieringen för Sveriges radio och Sveriges television på ett rättvist och långsiktigt sätt. Ett starkt stöd för public service är inte beroende av licensfinansiering – snarare tvärtom.

Skribent: Marta Axner