KRÖNIKA. Kan det trots allt vara så att denna veckas stora inrikespolitiska händelse om några år inte anses ha varit Göran Perssons övergång till pr-branschen utan en gruvstrejk uppe i norr som ingen egentligen tog på allvar?

Den svenska modellen tillåter inte, en smula tillspetsat, vare sig vilda strejker eller avsuttna socialdemokratiska partiledare som säljer sitt renommé till en bransch och till människor som värderingsmässigt befinner sig miltals från arbetarrörelsens traditioner.
Om dessa traditioner ofta är mer yta än innehåll är en i och för sig intressant fråga som ständigt bör ställas. Men om den totala hållningslösheten hade varit socialdemokratins fundament hade partiet för länge sedan förvandlats till en mindre politisk diversehandel a´la folkpartiet.

Ofta, men långtifrån alltid, har ju socialdemokraterna haft ganska övertygande svar på till exempel de målkonflikter som ständigt uppstår mellan ett övergripande allmänintresse och intresset hos en mindre grupp.
Vad bör då en socialdemokratisk reaktion på de LKAB-anställdas vilda strejk vara?

Den förra gruvstrejken 1969-70 är inget riktigt bra facit att gå tillbaka till. Strejken då handlade i hög grad om ett våldsamt och högst förståeligt missnöje med en företagsledning som prioriterade hårt ackordsarbete och hade en tämligen cynisk överhetssyn på arbetarna i gruvanläggningar som var hälsofarliga. Dessutom var gruvarbetarna då inte någon höglönegrupp inom LO.
Utan att idyllisera jobbet under jord eller överdriva löneläget för dagens norrländska gruvarbetare så är det snarare ett förväntningarnas missnöje än helig ilska över outhärdliga arbetsförhållanden som utlöst den vilda strejken.

Uppenbart har oskicklighet i företagsledningen bidragit till det låsta läget, vilket bekräftas av gruvarbetsgivarnas kritik av LKAB:s hantering av de lokala löneförhandlingarna. Man har väl också anledning att fråga sig hur relationerna mellan Metalls ledning och ledningen för gruvfacken egentligen ser ut. Snackar de över huvud taget med varandra?

Om man vill reta upp folket uppe i Kiruna då ska man också, som Fredrik Reinfeldt påstå att ”den fackliga beskrivningen är att man alltid får mer pengar genom högre lön”. Den trubbiga pekpinnen missar totalt sitt mål efter en avtalsrörelse som hittills varit osedvanligt smidig – inte minst på grund av stora LO-kollektivs återhållsamhet trots historiskt höga vinster och historiskt höga vd-lönelyft i bransch efter bransch.
Hade Reinfeldt talat om de höjda styrelsearvodena i till exempel statliga företag efter maktskiftet hade han blivit förstådd, nu blir han det inte.

Ändå. För socialdemokratin finns i gruvkonflikten både ett dilemma och en möjlighet. LKAB:s enorma vinster och rekordvinster i andra företag kan inte enkelt växlas över i löneökningar av den typ som gruvarbetarna kräver. Den solidariska lönepolitiken som i år fungerar igen bör inte, som vänsterpartiet och andra lokala populister föreslår, omedelbart raseras och vilda strejker romantiseras för att det nu råder högkonjunktur.

Däremot kan denna gruvstrejk bli startskottet för en facklig och politisk diskussion som tar vid där den olyckliga historien om löntagarfonderna en gång slutade. Hur säkras investeringar, hur förhindras stora löneklyftor och hur stoppas de senaste årtiondenas maktförskjutning från arbete till kapital som präglat hela västvärlden?
PR-firmor har inga svar på sådana frågor.
Inte heller den som nu har konsult G Persson på sin lönelista.
Framför allt inte den.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 10 maj 2007

Skribent: Håkan Hermansson