Få begrepp i den politiska vokabulären är så missbrukade som arbetslinjen. Det kan betyda nästan vad som helst. Lyssna på det här:
”LO:s grundsyn är att arbetslinjens syfte är att rusta människor för att de ska kunna delta i arbetslivet och väl kunna möta de krav som ställs. Då krävs det en väl utbyggd arbetsmarknads- och vuxenutbildning med hög kvalitet. För arbetslinjen är också en kompetenslinje, grundad på tanken att upprepade chanser till utbildning under livet är en god investering både för samhället och för individen (Göteborgs-Posten 3 mars 2007).
Det är LO:s andra vice ordförande Ulla Lindqvist som skriver.
Men när nuvarande statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg ger sin syn, är innehållet ett helt annat. ”En skärpt kontroll av arbetsviljan och en försiktig åtstramning av ersättningsnivåerna återupprättar arbetslinjen och därmed kan både trygghet och välfärd säkras.” (Dagens Nyheter 27 september 2005).

I de båda citaten återpeglas ganska väl de spänningar som ryms inom begreppet arbetslinjen. Som sociologen Owe Grape konstaterat: å ena sidan statlig välfärdspolitik som vill ge medborgarna bättre möjligheter, å andra sidan disciplinering och kontroll, som minskar den enskildes frihet.
På senare år har kontroll-linjen dominerat allt mer. Med socialförsäkringsutredningens ord: ”tanken om arbetslinjens disciplinerande och uppfostrande effekt tycks uppleva en renässans. Det går att se en linje från nödhjälpsarbeten till aktivitetsgaranti och krav på att infinna sig på arbetsförmedlingen etc.”
Och den borgerliga regeringen har tydliga ambitioner att fortsätta på den vägen, senast genom en ”jobbgaranti” för personer under 25 år – en grupp regeringen envisas med att kalla ”ungdomar.”
Den går ut på att alla som varit arbetslösa mer än tre månader måste söka jobb på arbetsförmedlingen 30 timmar i veckan. Annars ryker pengarna. Dessutom ska a-kasseersättningen trappas ner snabbare för dessa så kallade ungdomar än för alla andra.
Som LO-ekonomerna uttrycker det: ”De har lyckats med att radikalt omformulera arbetslinjen till att handla om arbete till lägre löner fastän dess idé är den motsatta.” (Tiden 4/06)

Kritiken mot omsvängningen mot mer kontroll har i många år varit ganska svag. Då och då har det gjorts journalistiska nedslag, men de arbetslösa själva är oorganiserade och har svårt att föra sin talan i offentligheten. Några försök har dock gjorts. På internetsajten Arbetsförnedringen samlar arbetslösa exempel. Det är vedervärdiga berättelser.
”Timmarna på jobbcentret skulle jag använda till jobbsökning framför dator, men efter tio minuter så har man redan plöjt igenom och sökt de jobb som eventuellt kommit in sedan gårdagen, resten av tiden tvingades man ändå ”sitta av” trots att man inte hade något att göra” skriver signaturen Nebur
”Tre gånger i veckan samma sak söka jobb en efter en, ingen svar eller om man får något svar då säger de jobbet har gått till annan. Många sökanden och urvalen svårt.
Under de senaste sju månaderna jag fortsatt med den här så har jag inte fått ett fast jobb. Det enda de kan erbjuda är praktikplatser där olika företag utnyttjar oss och i slutet säger arbetsgivaren tyvärr vi har redan många.”skriver signaturen Utländsk person.
Men kanske börjar en kritika av omsvängningen nu skönjas inom arbetarrörelsen. I en artikel i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden la LO-ekonomen Lena Westerlund i vintras fram en försiktigt formulerad, men i sak mycket allvarlig kritik. Hon hävdar att arbetsmarknadspolitiken undan för undan gått ifrån idén att rusta den enskilde till det hon kallar ”aktiveringspolitik”, där fokus ligger på korta utbildningar av låg kvalitet, cv-skrivande och att söka många jobb. Det har skett på bekostnad av riktiga yrkesutbildningar.
Och hon pekar ut att en av effekterna är att arbetslösa självmant avregisterar sig som arbetslösa eftersom de är livrädda att hamna i mer eller mindre meningslösa ”åtgärder”.
Samma slutsats drog 2002 AMS-ekonomen Patric Hägglund när han 2002 utvärderade den så kallade aktivitetsgarantin och konstaterade att ”programmets största förtjänst ligger just i risken att placeras där”.
Och i Aftonbladet skriver Olle Svenning på självaste påskdagen att ”Arbetslinjen har skrivits om till en moral som påminner om den som predikades av forna tiders föreståndare för arbetsstugor och nödhjälpskontor: De arbetslösa måste disciplineras och anpassas med arbete tjugo mil från det egna hemmet och barnens skola eller dagis.”

Några av de, för vilka Reinfeldt och Borg vill skapa trygghet och välfärd genom kontroll, sitter varje dag på södra innerstadens AUC, arbets- och utvecklingscentrum, i Malmö.
AUC är ett samarbetsprojekt mellan Malmö kommun, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Hit hänvisas personer som har socialbidrag och är arbetslösa. De är ofta lågutbildade, ungdomar, invandrare, en del med hälsoproblem. De som ofta kommer sist in vid högkonjunktur och åker först ut när konjunkturen vänder.
En del har varit här i åratal. Alla kommer inte att få jobb, inte ens denna vår då arbetsmarknaden är brännhet.
Hit kommer 270 personer om dagen, i två pass, ett på förmiddagen, ett på eftermiddagen. Fyra dagar i veckan, ska de vara på plats. De stämplar in via en dator och förväntas vara i lokalen ett par timmar för att prata med handläggare – som döpts om till ”coacher” – plita på sina cv, söka jobb via internet eller telefon. Tills helt nyligen var de tvungna att närvara i två timmar. Men numera behöver de inte stämpla ut.
Runt borden och vid datorerna sitter kanske ett femtiotal personer. På anslagstavlorna, en för Danmark och en för Sverige, sitter lappar med nyanlända jobberbjudanden. Det är främst slussas relativt lågkvalificerade arbeten som slussas hit: personlig assistent, chaufför, lagerarbete.
Bland personalen är stämningen optimistisk. Arbetsmarknaden har ljusnat det senaste året, åtminstone för ungdomar, berättar Senad Pivic och Esad Piragic, som jobbar med de cirka 130 personer under 25 år som är inskrivna vid AUC.
– För ett år sedan hade jag kanske 120 ärenden på mitt bord. Idag har jag hälften, säger Pivac.

De har två förklaringar. Dels konjunkturen, det finns helt enkelt en större efterfrågan på arbetskraft i ekonomin. Dels har integrationen med Danmark kommit igång ordentligt. Just nu kommer det in fler erbjudanden om jobb från andra sidan sundet än från Sverige.
Marie Forsslund och Alexandra Bolotis, som arbetar med dem över 25 år, är också försiktigt positiva. Nej, alla kommer inte att få arbete. Men chanserna är bättre nu är för några år sedan.
De är alla ense om att det är efterfrågan på arbete, som är avgörande. Det är då de insatser som kan göras inom arbetsmarknadspolitiken blir meningsfulla.
Forsslund och Bolotis vill inte går så lång som att påstå att det är meningslöst att försöka sätta folk i arbete i lågkonjunktur.
– Men det är onekligen lättare att motivera folk när arbetsmarknaden är god, säger Forsslund diplomtiskt.

De är dock lite oroliga över de nya reglerna i a-kassan. Från och med 1 juli kan man inte förlänga a-kasseperioden genom att delta i arbetsmarknadsåtgärder. Dessutom blir man helt utförsäkrad efter 450 dagar.
-Jag fattar det inte. Vad ska folk leva av? Kommunerna får ta över ansvaret. Det kommer att komma ännu fler hit till AUC, tror Pivac.
-Det kanske går bra nu i högkonjunkturen. Men vad händer vid nästa lågkonjunktur?

Alla jag talar med i personalen tar avstånd från tanken att de skulle ha en kontrollerande funktion. De är här för att underlätta, säger de, de är inga poliser.
Samtidigt är de arbetssökande onekligen tvungna att vara på plats. Är de borta för mycket utan giltiga skäl eller om de uteblir från möten, ja då kallas de till samtal där ytterst socialbidraget står på spel.

Misstänksamheten märks också tydligt hos en del av de arbetssökande. Vid ett bord sitter några män i olika åldrar. De vill gärna prata, men absolut inte ställa upp på någon intervju, än mindre med namn eller bild. De kan få problem med socialkontoret om de säger sitt hjärtas mening i en tidning, antyder någon.
Men det är tydligt att de tycker det är rätt meningslöst att sitta på AUC. Det ger inga jobb.
En är kroniskt sjuk, borde kanske inte jobba. En annan har språkproblem. Han sitter i rävsaxen: utan jobb får han ingen vettig språkträning och utan bättre svenska är det svårare att få jobb. Visst, han har funderat på att flytta, men det är inte så lätt. De trivs där de bor, ungarna går i skolan. Ska man bara bryta sönder det?
Jasmin Hernandez pluggade, men tog inte tillräckligt med poäng och förlorade studiemedlen. Sedan årsskiftet är hon hänvisad till AUC. Tanken är att hon ska kunna gå på timmar på till exempel ett äldreboende och samtidigt läsa färdigt sin utbildning på distans. Hon har sökt massor av jobb i flera månader nu, men inte ens blivit kallad till intervju.
-Det finns få jobb och det är så många som söker, säger hon, folk med mer utbildning än jag.
Nu står hoppet till en praktikplats. Även om hin tycker hon behadlas mycket bra, så långleds hon, vill varken sitta på AUC varenda dag eller gå på socialbidrag.
– Det är tråkigt och skämmigt, särskilt när kompisarna har jobb.

Det finns numera också en del forskning som pekar på att hårda krav ofta är rätt meningslösa.
Förra året la sociologen Margareta Bolinder fram en avhandling, som bygger på att hon följt 3 500 arbetslösa under åren 1996-97. Hon visar bland annat att de som söker jobb väldigt aktivt inte får jobb oftare än de som inte gör det. Att sänka sina löneanspråk jämfört med tidigare anställningar ökar heller inte chansen.
Ännu mer politiskt brännbart är att jobbchanser INTE varierar med ekonomisk ersättning vid arbetslöshet. Sänkt a-kassa kan kanske pressa folk att söka jobb mer aktivt, spekulerar Bolinder. Men eftersom mer aktivt sökande alltså inte påverkar chansen att få jobb, så spelar det ingen roll.
Ett annat exempel är sociologen Pia Miltons studie av den så kallade Uppsalamodellen. Uppsalamodellen gick ut på att arbetslösa socialbidragstagare var tvungna att söka arbete på heltid och ha täta kontakter med socialkontoret – annars fick de indraget bidrag.
Milton följde drygt 500 personer mellan 1990 och 1996, varav halva gruppen ingick i Uppsalamodellen, och en andra halvan inte. Studien visar att Uppsalamodellen inte innebar att fler fick jobb, snarare något färre. Här fastslås också, föga förvånande, att det tillgången på jobb var helt avgörande för om de arbetslösa fick jobb eller inte. De som var arbetslösa 1990 hade betydligt bättre chanser än de som var arbetslösa 1992, då konjunkturen var i botten.

Hårda krav lönar sig alltså inte, som det verkar. Åtminstone inte i tider av hög arbetslöshet.
Men vänta lite.
Det blir ännu roligare.

I Anna Hedborgs socialförsäkringsutredning, som studerat ”arbetslinjens” skiftande innehåll under hela 1900-talet, så slår man fast att ”när sysselsättningen sjunker så formas arbetslinjen om, ofta men inte alltid, i en riktning mot mer krav och mindre rättigheter.”
Om det är sant står vi i en verkligt paradoxal situation. När arbetslösheten är hög, ökar staten sina krav på den enskilde.
Samtidigt verkar det alltså som om dessa krav är förhållandevis verkningslösa, just därför att arbetslösheten är hög.
Individen ställs alltså inför precis den uppgift han eller hon inte kan lösa.
Och tanken att det sätt på vilket den politiska ekonomin fungerar ständigt skapar ny arbetslöshet, är som bortblåst.

Om Hedborg har rätt så borde kraven sänkas nu under högkonjunkturen.
Så varför sker det inte? Utvecklingen är ju den motsatta: med skärpta flyttkrav, lägre ersättningar, snabbare utförsäkring.
Kanske, men det är mest en spekulation, för att arbetslöshetsproblemen idag har kopplats samman med den senaste årens allt överskuggande debatt: den om integrationen av invandrare.
Genom att inta en ”tuff” politik – verkningsfull eller ej – i att ställa krav på de arbetslösa, så intar man också en ”tuff” hållning gentemot invandrare. Det blir ett sätt att flirta med rädslan för invandrare utan att öppet behöva deklarera att det är det man gör, ett slags blinkning: vi pratar om de arbetslösa, men, oss emellan, ni vet ju vad vi menar.
Kanske för att vi har en borgerlig regering. Som gjorde retoriken om den tuffa arbetslinjen till ett av sina paradnummer i valrörelsen. Som håller sig med en, vad ska vi säga, konservativ, syn på uppfostran av de fattiga. Och en marknadsliberal syn på arbetslöshet, där grundtanken är att om bara priset, det vill säga lönen, är den rätta, så kommer också arbetslösheten att försvinna.
Om man då gör det riktigt avskräckande dåligt att vara arbetslös, med låga ersättningar och hård disciplinering, så kommer fler att slåss hårdare om jobben – också de jobb med löner som bara ligger ett litet snäpp över a-kassenivån.
Det ska ju, som Fredrik Reinfeldt brukar säga, löna sig att jobba. Arbetslinjen måste värnas. Om det också skapar en verklig låglönesektor – en ”här av arbetande fattiga”, som Svenning skriver – ja då är det kanske både mål och medel.

Skribent: Petter Larsson