Liberal bara till namnet

Jag skulle vilja påstå att grunden för Alliansens upplösning kan spåras till den förre moderatledaren Anna Kinberg Batras svaga ledarskap i samband med de politiska händelserna under perioden september 2014 till oktober 2015.

Vi hade behövt ett modigt liberalt parti, som kunde ta strid för för individens rättigheter gentemot både stat och kapital.
Storbolagens ökade makt och deras gränslösa rörlighet ställer fackföreingar och andra civiliserande motkrafter offside. Fackliga och sociala rättigheter trängs tillbaka, också i de europiska välfärdsstaterna. Offentligheten dränks i kommersiella budskap.
Samtidigt åsidosätter staterna, också den svenska, under förevändingen att ”försvara sig” mot spöklika terrorister, gång på gång rättsstatliga principer och mänskliga rättigheter. Fångar flygs till hemliga läger, spärras in i åratal utan rättegång och utlämnas till tortyr. Övervakningen av medborgarna exploderar med kameror och hemlig avlyssning.

Lars Leijonborgs folkparti har inte varit detta modiga parti. Tvärtom har hans så kallade liberaler understött både kapitalmaktens utbredning i samhället och statsmaktens totalitära tendenser. På så vis var en man i takt med sin tid.
Leijonborg gjorde upp med det som liberala politiker och debattörer föraktfullt brukar kalla snällismen, men som i själva verket innebar att också fattiga, arbetslösa och lågutbildade skulle behandlas med samma respekt som andra medborgare. Han flirtade med främlingsfientliga och nationalkonservativa idéer, försökte ständigt möta sociala problem med repressiva och polisiära medel och skapade på så vis med tiden ett parti som var liberalt bara till namnet.
Dessutom skrev han en rätt kass globaliseringsbok.

I går meddelade Lars Leijonborg att han tänker avgå.
Vi är de sista att sörja.

Blir det därför också en ny politik?
Det är oklart. Att det finns en vänsterkritik inom partiet – och rimligen inom väljarkåren – är tydligt.
Och i bästa fall kan denna opposition nu driva fram en Cecilia Malmström, en Erik Ullenhag eller varför inte en Birgitta Ohlsson till partiledarposten.
Att en kvinna vore att föredra är självklart. Inte främst för att det skulle kunna stärka folkpartiets trovärdighet i feministiska frågor, utan framförallt av rena rättviseskäl. Med undantag för Maria Leissners korta sejour 1995-97 har partiet aldrig letts av en kvinna. För ett parti som säger sig vilja motverka all form av diskriminering är det beklämmande att makten fortfarande är så könsbestämd.

Men den hetaste kandidaten är skolminister Jan Björklund, en politiker som gjort sig känd för en minst lika auktoritär hållning som Leijonborg själv. 2003 ville han till exempel att Sverige skulle delta med soldater i överfallet på Irak. Två år senare föreslog han att den svenska lärarkåren skulle bli informatörer åt säkerhetspolisen och inom skolpolitiken är han den främste förespråkaren för en återgång till den gamla onda tidens disciplinering och sortering, där de lägre klassernas barn ska hindras att ta sig in på universiteten.
Med Björklund går svensk liberalism ur askan i elden.

Skribent: Petter Larsson