”Jag tycker att det vore bra att vi får full fart på de samarbeten som är absolut nödvändiga mellan olika Bonnier-företag. Nu uppstår möjligheter på ett mycket enklare och tydligare sätt. ”
Så kommenterade TV4:s vd Jan Scherman Bonniers köp av hela TV4 (Dagens Media 22 mars).
Ungefär samma sak sa Daniel Sachs, ordförande i Nordic Broadcasting, som äger TV-kanalen, i ett pressmeddelande samma dag.

Antagligen är dessa ”samarbeten” det tyngsta skälet för köpet. Och det tyngsta emot. För det är framförallt tillsammans som Bonniers medier blir mäktiga, inte var och en för sig. Det brukar kallas synergi. Så här funkar det. En journalist på någon av de dussinet bonnierägda dagstidningarna eller de ännu fler vecko- och månadstidningarna skriver en bok som ges ut på något av bonnierförlagen och säljs av bonnierägda nätbokhandeln adlibris och kanske via någon av Bonniers bokklubbar. Den filmatiseras av Bonniers filmbolag SF, visas på SF:s 78 biografer, sänds sedan i TV4 och hyrs ut som video-on-demand av SF Anytime.
I varje led gör man reklam för produkten i så många egna kanaler som möjligt. Tidningarna annonserar för TV4, TV4 för tidningarna, bioannonser säljer böcker, Expressen lottar ut biobiljetter, Amelia bifogar DVD:n. Och så vidare.
Visa mig sedan den medborgare som kan aldrig hört talas om boken/filmen.

Exemplet må vara hårdraget, men medieimperiet förfogar onekligen över en formidabel säljapparat som med korsvis, självförstärkande marknadsföring – som kan användas både för egna produkter och för att kombinera attraktiva annonsspaket för andra – kan skapa nästan som en egen Bonniervärld.
Med köpet av TV4 läggs ytterligare en stor distributionskanal – som når hela Sverige – nu till pusslet.

Om Bonniers hade sålt korv hade det varit ett mindre allvarligt problem. Men man säljer information, åsikter, berättelser, både via de ”riktiga” nyhetsmedierna och det som brukar klassas som ”underhållning”.
Med ekonomisk dominans följer därför också informationsdominans.
Och när makten att i praktiken reglera vad vi ska tänka på och hur vi ska göra det samlas på allt färre händer – oavsett vems – undergrävs den fria åsiktsbildning och den mångsidiga information som krävs för att demokratin ska fungera.
Det sker dessutom i ett läge där de lokala och regionala tidningsmonopolen redan sedan länge brett ut sig och den politiska pluralismen minimerats.

Ägarkoncentrationens förespråkare brukar ha två argument: att stora svenska bolag är ett skydd mot ännu större utländska hajar och att det nuförtiden finns så många medier – hundratals tv-kanaler, internet osv – att mångfalden ändå är garanterad.
Det första är en riskabel försvarsstrategi. Om det svenska ägandet redan är koncentrerat är det mycket lättare för ett amerikanskt, tyskt eller brittiskt mediekonglomerat att köpa allt i en enda jätteaffär, än att behöva förhandla med otaliga små aktörer. Man köper ett färdigt monopol istället för att själva bygga ett.
Och visst, för de specialintresserade som verkligen letar efter annan information, kommer det alltid att finnas alternativ: småförlag, hemsidor, tidskrifter. Men de har har inte en chans att nå ut – det som till exempel skiljer en bästsäljande storförlagsförfattare från en ickesäljande småförlagsförfattare är ju ofta inte kvalitet, utan kapital.
Kanske kan till och med ett par, tre andra stora nordiska eller svenska mediekoncerner överleva. Men ingen av dem har de maktresurser som mediehuset Bonniers kan mönstra.

Jodå, det är mycket möjligt att en artikel som den här hade kunnat skrivas i en Bonniertidning.
Men det är inte säkert.
Och det har inte skett. De liberala tidningar som annars gärna tar strid för fri debatt i fjärran länder har varit märkligt tysta.
Det är för att hindra att en sådan tystnad breder ut än mer sig i maktkoncentrationens skugga som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth borde begära att TV4:s sändningstillstånd återkallas. Hon har alla möjligheter. Köpet är ett direkt brott mot sändningstillståndet, som stadgar att ”Ägarförhållandena och inflytandet i TV4 får inte i sin helhet påtagligt förändras så att ägarkoncentrationen inom medierna ökar”.

ARTIKLEN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson