Frihetens dödgrävare

Om S+MP+V skulle bli större än Alliansen är det rimligt att Stefan Löfvens regering sitter kvar. Skulle Alliansen i det läget agera enligt den linjen som Ebba Bush Thor förespråkar måste de inse att den majoritet de använder för att ta makten är den majoritet de ska regera med stöd av.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin lanserade igår en speciell ”jobbgaranti” för personer under 25 år – en grupp regeringen envisas med att kalla ”ungdomar.”
Den går ut på att alla som varit arbetslösa mer än tre månader måste söka jobb på arbetsförmedlingen 30 timmar i veckan. Annars ryker pengarna. ”Om man befinner sig i jobbgarantin för unga och bestämmer sig för att avstå från att genomföra den riskerar man att förlora a-kassan” säger Littorin till Ekot.
Han får det att låta som ett val, något man kan ”avstå från”. Snacka om ett erbjudande som är svårt att tacka nej till.
Dessutom ska a-kasseersättningen trappas ner snabbare för dessa så kallade ungdomar än för alla andra.

Så läggs ansvaret för arbetslösheten på den enskilde medborgaren. Tanken att det sätt på vilket den politiska ekonomin fungerar – som den långvariga låginflationspolitiken – ständigt skapar ny arbetslöshet är som bortblåst.

Att den här typen av repressiva åtgärder är avskräckande råder det nog inget tvivel om. Ingen vill bli körd med. Och när föregångaren till Littorins jobbgaranti, den så kallade aktivitetsgarantin, utvärderades år 2002 kunde AMS-ekonomen Patric Hägglund bara konstatera att ”programmets största förtjänst ligger just i risken att placeras där”.

Däremot är det tveksamt om hårdare krav på de arbetslösa egentligen ger några jobb.
Förra året la sociologen Margareta Bolinder fram en avhandling, som bygger på att hon följt 3 500 arbetslösa under åren 1996-97. Hon visar bland annat att de som söker jobb väldigt aktivt inte får jobb oftare än de som inte gör det. Att sänka sina löneanspråk jämfört med tidigare anställningar ökar heller inte chansen.
Ännu mer politiskt brännbart är att jobbchanser inte varierar med ekonomisk ersättning vid arbetslöshet. Sänkt a-kassa kan kanske pressa folk att söka jobb mer aktivt, spekulerar Bolinder. Men eftersom mer aktivt sökande alltså inte påverkar chansen att få jobb, så spelar det ingen roll.

Ett annat exempel är sociologen Pia Milton studie av den så kallade Uppsalamodellen. Den gick ut på att arbetslösa socialbidragstagare var tvungna att söka arbete på heltid och ha täta kontakter med socialkontoret – annars fick de indraget bidrag. Milton följde drygt 500 personer mellan 1990 och 1996, varav halva gruppen ingick i Uppsalamodellen och den andra halvan inte. Studien visar att Uppsalamodellen inte innebar att fler fick jobb.

Men det är kanske inte syftet?
Med risk för att låta en smula konspiratorisk, så passar förslaget onekligen bra in i ett bredare mönster där tryggheten på arbetsmarknaden undergrävs och en låglönesektor av amerikanskt snitt skapas.
Om det riktigt svider att vara vara arbetslös, med låga ersättningar och hård disciplinering, så kommer fler att slåss hårdare om jobben – också de jobb med löner bara ett litet snäpp över a-kassenivån. Idag lägger regeringen dessutom fram ett förslag som gör det möjligt för företagen att ha tillfälligt anställda i två års tid.

Med sådana reformer näpsas också de som har jobb. Bra anställningstrygghet och goda villkor för de arbetslösa innebär ju också att det är mindre farligt att lämna dåliga arbetsplatser, att ta strid med arbetsgivare och chefer, att ställa höga lönekrav. Det gör alla anställda friare.
Det är den friheten Littorin nu försöker inskränka.

Skribent: Petter Larsson