Hannibal Lecter hamnar i sin barndoms Litauen i korselden mellan vedervärdiga nazister, ännu vedervärdigare plundrare och den, för en gångs skull, inte fullt så hemska röda armén. Han och hans familj utsätts för bestialiska krigsförbrytelser av en grupp orchliknande män som på så vis föder sin egen nemesis, den hämnande ängel som till priset av sin egen mänsklighet ägnar en hel film åt att hemsöka förövarna med blod och eld. Naturligtvis efter att först ha genomgått den för hämndfilmsgenren obligatoriska träningen i japansk stridskonst.
Greven av Monte Cristo, Conan Barbaren, Kill Bill? Ja, på sätt och vis har vi sett det förut. Här i en helt manlig värld, där kvinnnor och barn mest får agera utpressningsobjekt och motiv för våld. Agent Starling, kom tillbaka!

Filmen går som på räls, vilket gör den påfallande långtråkig: svisch, svosh, och självklart är skurkarna inte ett dugg mindre vidriga nu 10-15 år senare – det hade ju kunnat komplicera saken.
Så får mördandet ett legitimt motiv och Hannibal vinner själv en viss – snabbt övergående – sympati. Här görs han till en i någon mening moralisk person, ganska fjärran från den distingerade nihilisten i ”När Lammen tystnar.” Försöket att komplicera Hannibals blodtörst genom att kontrastera den mot polismannen Popils mer opersonliga hämnd – han spårar upp krigsförbrytare och låter staten halshugga dem istället – faller ganska platt: vi vet ju redan att monstret ska bli monstret.
Den unge franske skådespelaren Gaspard Ulliel gör i och för sig en nog så obehaglig Lecter, med ständigt stelnat leende och belevat tal, men en del av de fraser den stackarn tvingas leverera undrar jag om ens Anthony Hopkins hade klarat av.
Ambitionen att ge den obegripliga ondskan från ”När Lammen tystnar ” en psykosocial förklaring är det inget fel på. Däremot är hänvisningen till grymheterna på östfronten grovhuggen och grund. Hade inte en av vår tids mest lyckade skräckfigurer förtjänat något mer sofistikerat?

Hannibal Risning
Regi. Peter Webber
I rollerna: Aaron Thomas, Rhys Ifans, Gaspard Ulliel, Li Gong, Dominic West med flera.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson