Carl Bildt hade en lätt dag på jobbet när han läste upp alliansregeringens första utrikesdeklaration. Den allvarligaste snubban riktades till talmannen, som påmindes om att utrikesministern minsann inte representerade moderaterna utan hela regeringen.

Det må vara hur det vill med det. Men gamla tiders verbala drabbningar mellan Bildt, ömsom i regeringsposition ömsom i oppositionsrollen, och hans socialdemokratiska motparter tycks nu ha ersatts av ett stillsamt seminariesamtal med en och annan vass replik för att markera att man trots allt inte är ense om allt.

Sällan har jag avlyssnat en utrikespolitisk debatt där de verkliga, principiella motsättningarna varit färre och den emotionella temperaturen lägre, inte minst från socialdemokraternas företrädare, än igår.
Det är både bra och dåligt. Oenighet i utrikespolitiken har inget egenvärde, givet att partierna hamnat på ungefärligen samma rimliga och riktiga ståndpunkter från sina olika utgångspunkter och förmår argumentera för dem.

Så är numera fallet i synen på EU:s utvidgning där det nu är en gemensam svensk uppfattning att ett större EU, inklusive Turkiet, är att föredra framför ett stopp för utvidgning och satsning på fördjupning av integrationen i den nuvarande kretsen.
Så tycks också vara fallet i synen på kärnkonflikten mellan Israel och palestinierna där Bildt konstaterade att israeliska bosättningar strider mot folkrätten, ändringar av 1967 års gränser inte ska göras ensidigt och att fred förutsätter två stater som dessutom ska vara livskraftiga. Ordet livskraftig som beskrivning av den framtida palestinska staten är viktig. Sverige accepterar inte en apartheidliknande bantustanlösning med ett lapptäcke av palestinska enklaver på Västbanken.
Att Bildt ännu inte kunde utfärda något fribrev för den palestinska samlingsregering som ännu håller på att fogas samman kan ursäktas tills vidare.
Borgerligheten har företagit en mycket lång resa fram till de positioner som nu också är svensk borgerlig utrikespolitik i denna nyckelfråga där Bildt tidigt nådde insikter som andra i hans omgivning ännu saknar.

En smula saknad kan ändå kännas över att den alternativa socialdemokratiska utrikesdeklarationen presenterades med så lite betoning av vad man i brist på bättre skulle kunna kalla de globala klassperspektiven. Världen är inte identisk med Europa, än mindre med EU. Urban Ahlin varnade visserligen för globaliseringens förmåga att inte bara skapa vinnare utan också förlorare, vilket stora delar av Europa med en tillväxt av otrygghet och låga löner, främlingsfientlighet och ökade inkomstskillnader är exempel på.

Men världen är paradoxalt nog längre bort i dagens utrikespolitiska analyser än i gårdagens. Den demokratiska omvälvningen i Latinamerika omnämns bara i förbigående i såväl alliansens som socialdemokraternas utblickar och inga som helst slutsatser dras av denna på många sätt historiska befrielse.
I Urban Ahlin har Carl Bildt fått en samtalspartner som inte bara är yngre utan också oerhört präglad av personliga upplevelser av Östeuropas frigörelse och Sovjets fall. En utmärkt utgångspunkt för den som vill vara med och formulera den demokratiska socialismens möjligheter och utmaningar i dagens värld.
Men igår blev det en inte bara en lam och rätt principfattig debatt utan också en pinsamt privat uppvisning i duktighet när Ahlin gick i gång kring en baltisk orden han fått för sina säkert utmärkta insatser. Urban Ahlin kan bättre än så och det kan också socialdemokraterna.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 15 februari 2007

Skribent: Håkan Hermansson